Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
Inledning. Harald Hjärne
- Världsväldets traditioner i förändrad belysning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INLEDNING.
nya religiösa organisationens inflytande och egna traditioner. Det sålunda
genomförda restaurationsverket mäktade ännu till en tid upprätthålla den antika
kulturvärldens enhet.
Det var egentligen detta sekundära kejsardöme, det kristligt-monarkiska, hvars
traditioner äfven efter dess undergång så länge behärskat icke blott det politiska,
utan äfven det historiska åskådningssättet. I dessa traditioners belysning vande man
sig att betrakta också det förgångna och så olikartade principatet. Till följd däraf
betraktades den antika kejsartiden såsom ett enda sammanhängande helt, såsom ett
enda romerskt världsvälde, hvars utsträckning i tiden blef så mycket mera
imponerande, om man därunder inbegrep äfven den föregående republikens världsvälde och
daterade dess fullbordan åtminstone från Karthagos och Korints förstöring vid
midten af det andra århundradet f. Kr. Af en sådan uppfattning kunde man draga så
mycket gynnsammare slutsatser med afseende på utsikterna för världsväldens och
stormakters varaktighet och bestånd öfver hufvud taget. Dessa slutsatser förfalla
däremot, om man tvärtom söker sätta sig in i den historiska erfarenheten, att den
romerska republikens imperialism nästan omedelbart utmynnade i ett hundraårigt
revolutionstillstånd, att principatets världsvälde egentligen var ett i världsfredens
intresse organiseradt folkförbund, hvars upplösning dock likaledes, fastän först efter
ett par århundraden, utmynnade i ett allmänt revolutionstillstånd, att den
absolutistiska världsrponarkien icke utgjorde en omedelbar fortsättning af principatet, utan var
en ny riksbyggnad, som egde ännu kortare bestånd.
Emellertid har traditionen om den romerska världsmonarkien såsom ett
sammanhängande helt ända från Augustus stannat kvar hela medeltiden igenom och i sin
mån jämte den romerska kyrkans vida öfvervägande verkliga utveckling bidragit att
utforma medeltidens enhetsideal. Äfven efter kyrkosprängningen har enhetsidealet
mer eller mindre medvetet bevarat sin fängslande kraft, men under renässansens
och nationalismens inflytelser allt tydligare återgått till sin ursprungliga världsliga
karaktär i analogi med det romerska kejsardömet. Till och med sedan den
historiska periodindelningen enligt världsmonarkiernas schema blifvit öfvergifven såsom
föråldrad under det adertonde århundradet, har denna analogi fortfarit att behärska
det historiska föreställningssättet i fråga om det nyare Europas samfällda politiska
utveckling och i synnerhet kommit till stor heder igen under det senast
genomgångna imporialistiska tidsskedet.
Man har tänkt sig, att äfven vår moderna statsvärld och kulturvärld hemfallit
till ett med antikens analogt kretslopp, som alltså måste utmynna i en förnyad
samling under ett långvarigt världsvälde. Hela den ännu moderna uppfattningen af
»stormakternas» och »världsmakternas» tillkomst och betydelse har sitt rotfäste i en
sådan ofta undermedveten tanke, som själf egentligen bottnar i en serie af tämligen
skefva analogier. Därför är det af en viss vikt, om man vill förstå de senaste
om-hvälfningarnes verkliga historiska förutsättningar, att söka befria sig från dylika
analogier, att genom en noggrannare erfarenhetsanalys söka vinna äfven ett mera realistiskt
världsmaktsbegrepp, som visserligen aldrig kan duga till stöd för något slags
profeterande om framtiden, men åtminstone kan förhjälpa oss att klarare och nyktrare
fatta hvad som redan har skett.
Med de tre östmakternas samtidiga undergång såsom stormakter och
världsmakter har, förefaller det, grundvalen blivit undanryckt från åskådningen af det nittonde
århundradets Europa och dess maktsystem såsom en afgörande förberedelse till den
moderna statsvärldens sammanslutning. Denna omhvälfning har verkat så
öfverraskande, just därför att man betraktat stormaktsgrupperingen efter Napoleons fall,
»pentarkien» af 1815 eller, kanske rättare, af 1818 (då Frankrike på kongressen i
Aachen upptogs inom ringen), såsom den europeiska jämviktens beståndande
hörnsten. Man har kunnat finna sig i stormaktskretsens utvidgning genom det förenade
Italiens inträde, i det britiska väldets ofantliga maktförkofran utanför Europa, i
Förenta staternas imperialistiska tillväxt, till och med i det asiatiska och hedniska
Japans plötsliga uppstigande till världsmakt, utan att man därför ansett sig behöfva
släppa den häfdvunna föreställningen om Europas bestämmelse att allt framgent
lägga beslag på världshistoriens väsentliga intresse i och genom sina stormakters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
