Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Unionens yttre och inre befästande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONENS YTTRE OCH INRE BEFÄSTANDE. 35
ögat på det engelska sjöfartsintresset. Då Amerika ej hade någon stark sjömakt,
fann man i England lätt anledningar att göra slut på denna handel. Sedan engelsmännen
genom slaget vid Trafalgar blifvit allhärskare öfver Oceanen och Napoleon efter
Österrikes, Preussens och Rysslands öfvervinnande blifvit herre på det europeiska
fastlandet, blef läget outhärdligt för amerikanerna. Genom de kejserliga edikten från
Berlin och Milano (1806-1807) å ena sidan och de samtida britiska motdragen
råkade de mellan Scylla och Charybdis. Om deras fartyg ej läto sig undersökas af
engelsmännen, blefvo de konfiskerade af britiska kryssare; hade de undergått en
sådan undersökning, blefvo de vid framkomsten till det europeiska fastlandet tagna
i beslag af franska myndigheter. För oss, som känna amerikanernas starka
ömtålighet i nationella frågor, synes det nästan obegripligt, hvilka förödmjukelser de då
för tiden kunde hålla till godo med. Dagligen undersöktes amerikanska skepp
utanför New Yorks hamn, amerikanska matroser pressades till krigstjenst i den britiska
marinen, hundratals fartyg konfiskerades, ja, det gick så långt, att ett britiskt
krigsskepp anhöll ett amerikanskt krigsskepp i amerikanskt farvatten och grep fyra af
dess matroser såsom föregifna desertörer. Jefferson hade visserligen inledt
underhandlingar med England, men dessa förde till så otillfredsställande resultat, att han
ej ens vågade framlägga det för senaten. Trots alla förödmjukelser kunde han icke
förmå sig att draga svärdet utan fasthöll hårdnackadt vid det af honom uppfunna
fredliga tvånget. - »Vår handel», sade han, »är så värdefull för utländingarne, att
de skola blifva glada att vinna den, om det enda pris vi begära är, att rättvisa
vederfares oss.» - I december 1807 godkände kongressen den af presidenten
föreslagna embargo-akten, som förbjöd amerikanska och utländska fartyg att utlöpa ur
unionens alla hamnar och därmed fjättrade hela utrikeshandeln.
Embargots verkan på de krigförande makterna motsvarade på intet sätt
presidentens förväntningar. Napoleon hälsade det med jubel, emedan det afstängde ett
vidsträckt afsättningsområde för engelsmännen och alltså på sätt och vis kompletterade
hans kontinentalsystem. Men icke heller embargots verkan på England blef den
man hoppats. Visserligen blef det till skada för engelsk export, men just då fann
denna god ersättning i Spanien och de spanska kolonierna.
Amerikanska råämnen och lifsmedel spelade då ännu ej på långt när samma
roll för England som i senare tider, och dessutom kunde det ej vara annat än
välbehagligt för engelsmännen, om de amerikanska skeppen försvunno från hafvet och
öfverlemnade all handel på detsamma åt britiska redare. Liksom femtio år senare
Söderns plantage-egare öfverdrefvo bomullens betydelse, så öfverskattade Jefferson
starkt den amerikanska handelns vikt för världshushållningen, och hans fredliga
tvångspolitik kom att vida mer skada hans eget land än de europeiska makterna.
Det har uppgifvits, att den amerikanska exporten på ett år gått ned med 40 millioner
dollars.
Missnöjet med JefFersons handelspolitik blef i synnerhet starkt i NjTa England,
där man i så hög grad berodde af sjöhandel och rederi. Emellertid sökte man här
hålla sig skadeslös genom att öfvergå från sjöhandel till industri, och dessutom
förstod man att likaväl kringgå embargot som fordom de britiska sjöfartslagarne.
Möjligt är också, att de ekonomiska olägenheterna af embargot blifvit starkt
öfverdrifna och att oppositionen haft öfvervägande politiska grunder. Visst är emellertid,
att motståndet mot den förhatliga lagen blef så häftigt, att dess stränga tillämpning
skulle hafva ledt till inbördeskrig.
Så beslöts, i februari 1809, kort innan Jefferson lemnade plats för sin gamle
vän, medarbetare och landsman, den förutvarande statssekreteraren Madison, att
låta embargot falla. Men det fredliga tvångets politik uppgafs icke för det, och i
stället för embargot trädde non-intercourse-akten, som förbjöd amerikanerna att
handla med England och Frankrike men gaf dem frihet att handla med neutrala
stater. Lagen ersattes följande år (1810) med en annan, enligt hvilken handeln med
den ena af de båda krigförande makterna skulle förbjudas, ifall den andra upphörde
att hindra amerikanernas handel. Och då Napoleon lofvade att återkalla sina
påbud, i hvad Förenta staterna angick, lät Madison förleda sig att i november 1810
utfärda ett handelsförbud, som endast var riktadt mot Storbritannien. Den vikti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
