Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Unionens yttre och inre befästande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
gaste följden af detta steg var, att förhållandet till England ytterligare försämrades.
I kongressen sutto vid denna tid talrika unga män från Södern och Västern, bland
dem Henry Clay från Kentucky och John Calhoun från Syd-Carolina, hvilka tröttnat
vid de oupphörliga förödmjukelserna och föredrogo ett hastigt vapenskifte framför
långvariga diplomatiska underhandlingar. Visserligen saknades icke heller
anledningar till missnöje med Napoleon, som trots sina löften fortfor att under
allahanda förevändningar konfiskera amerikanska skepp, men hvad nytta kunde väntas
af ett krigomed Frankrike? I ett krig med England däremot lockade Kanada som
segerpris. År 1812 fanns det visserligen vida mindre krigsorsak än fem år förut,
men det lefde en helt annan och varmare nationalkänsla i den unga generationen,
och så kom det sig, att man skred till krigsförklaring - den 18 juni 1812 - just
i det ögonblick, då England stod färdigt till eftergift.
Amerikanerna kunde näppeligen hafva valt en ogynnsammare tid för kriget.
Napoleons olyckor i Ryssland och de franska generalernas nederlag i Spanien tilläto
England att föra det amerikanska kriget med större eftertryck, än det skulle hafva varit
möjligt några år förut. Det kunde hafva väntats, att Förenta staterna skulle ligga under
till sjöss men vinna stora framgångar till lands, i Kanada. I verkligheten blef det
tvärtom. Visserligen blockerade engelsmännen den amerikanska kusten, ja, de lyckades
till och med att intaga hufvudstaden, hvarvid de stucko Kapitolium och Hvita huset
i brand; men den lilla amerikanska flottan stod sig berömligt i flere fäktningar, och
genom ett omfattande kaperi skadade amerikanerna i oväntad utsträckning den britiska
handeln. Däremot var deras krigföring till lands så mycket jämmerligare. Arméen var
bristfälligt organiserad och illa anförd, folkets offervillighet ringa. Endast i söder
och väster var kriget populärt, i Nya England drefvo federalisterna sin opposition
mot republikanernas politik till gränsen af landsförräderi. Under sådana
omständigheter var det icke att tänka på en eröfring af Kanada, men det lyckades
visserligen ej heller engelsmännen att få några större delar af unionen i sina händer.
Jämte bedrifterna till sjöss var general Jacksons framgångsrika försvar af New Orleans,
den enda ljuspunkten i detta för amerikanerna i öfrigt föga ärorika krig.
Efter Napoleons fall återställdes freden i Europa, och härmed var kriget, som ju
efter föregifvande företagits till den amerikanska sjöhandelns skydd, fullkomligt
ända-målslöst, i all synnerhet som det ej fanns några utsikter att vinna det verkliga målet
eller Kanadas eröfring. Efter långa underhandlingar kom det till fred i Gent (den
24 december 1814). Allt blef som före kriget.
Trots de ringa framgångarne kom kriget att mäktigt bidraga till höjandet af
amerikansk nationalkänsla. Man glömde de många nederlagen i Norden för flottans
framgångar och berusade sig vid minnena af Jacksons segrar i Södern.
Partimotsatsen, som förgiftat allt under de sista tjugu åren, bleknade bort. Republikanerna,
hvilka som härskande parti måst uppgifva den ena efter den andra af sina gamla
principer, framstodo nu rätt och slätt som det nationella partiet; federalistpartiet
stod maktlöst och smälte alldeles bort under tiden efter fredsslutet.
Med freden i Gent slutar den period, under hvilken Förenta staterna stått i nära
samband med europeisk politik men mera som städ än som hammare. Dess ifrigare
blefvo de nu att gentemot Europa tillvarataga Amerikas intressen och tillbakavisa
de europeiska makternas inblandning i den Nya världens angelägenheter.
De spanska koloniernas uppror mot moderlandet hälsades naturligtvis med glädje
af nordamerikanerna. Var icke detta ett upprepande af deras egen revolution?
Samma orsak: en tryckande inskränkning af handeln; samma följder: bildandet af
oafhängiga fristater. Men äfven Förenta staternas reella intressen främjades mäktigt
genom koloniernas frigörelse från Spanien, som ännu alltjämt varit den största
makten i Amerika. Nu (1819) begagnade man Spaniens förlägenhet till att utverka
dess afträdelse af Florida, hvars besittning sydstaterna länge åtrått. En del däraf,
det så kallade Väst-Florida, hvilket amerikanerna gjorde anspråk på såsom hörande
till Louisiana, hade de rättsvidrigt bemäktigat sig redan åren 1810 och 1812. Ännu
större syntes emellertid den ekonomiska vinst, som man väntade sig af det spanska
kolonialväldets Oafhängighet. Liksom alla andra kolonialmakter hade Spanien
uteslutande förbehållit moderlandet handeln med kolonierna. Nu stodo Syd- och Central-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
