Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frihet och slafveri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
Lowell, Hawthorne och Holmes och framför allt diktarfilosofen Ralph Waldo
Emerson äro de mest betydande i en krets af män, som beredt Amerika en plats i
andens rike.
Ehuru icke alla spår af den föregående kolonialtiden ännu voro utplånade, kunde
Norden omkring 1860 ställas vid sidan af Europas mest utvecklade land. Ännu
var mycket provisoriskt den ofärdigt, men af många tecken var det tydligt, att här
uppstått en med de stora Europeiska staterna jämbördig kulturmakt.
Men hur såg det då uti i Södern?
Det är en vanlig mänsklig svaghet att se det förgångna i ljusa färger, och det
är lätt begripligt, att Söderns barn äro alltför benägna att skildra sitt gamla, i en
fruktansvärd katastrof fortgångna samhälle i glänsande färger. Tyvärr möta dessa
romantiska skildringar af|»de gamla sydstaternas härliga kultur» den bestämdaste
motsägelse i objektiva berättelser af ögonvittnen.
Södern sönderföll i två i skarpt motsatta områden: de så kallade gränsstaterna eller
Maryland, Delaware, Virgiriia, Kentucky och Missouri samt de söder om dem belägna
bomullsstaterna. I de föifra, som med undantag af östra Virginia blifvit unionen
trogna, fanns det väl äfvenledes ett betydligt antal slafvar, men slafveriet var
ingalunda den allt behärskande institutionen. Äfven gränsstaterna stodo i flere
hänseenden efter sina fria grannstater, och deras sociala struktur visade många för Norden
främmande drag, men de togo dock del i landets allmänna ekonomiska och andliga
utveckling.
Helt annorlunda var det i bomullskonungariket. Här var allt anlagdt på
frambringandet af en enda exportartikel; andra sidor af jordbruksnäringen försummades,
de rika mineralskatterna lågo onyttjade, någon industri fanns ej att tala om, till och
med bomullsindustrien, som gynnades af de bästa förutsättningar, var helt
obetydlig. Utom New Orleans och Gharleston fanns det inga större städer. Den för
Södern typiska formen af hushållning var plantaget, den för Södern karakteristiske
mannen var den slafhållande plantage-egaren. Endast en mindre del af dem,
möjligen en 8 å 10,000, utgjorde, hvad man kallade Söderns societet. De hade vanligen
studerat vid Nordens högskolor, icke sällan äfven i Europa, och hade stora
inkomster, som tilläto dem att årligen göra vidsträckta resor, att öfver hufvud lefva som
grandseigneurer och att utöfva en storartad gästfrihet; de voro de enda bland
Söderns folk, som den öfriga världen kom i beröring med och efter hvilka den
sålunda kunde bilda sig någon föreställning om landet i fråga. I deras händer låg såväl
den sociala som den politiska ledningen af bomullskonungariket. Massan af
slaf-egare stod utanför denna öfverklass. De bodde i mycket primitiva, bristfälligt
inredda trähus, lefde af fläsk och majsbröd och hade en högst ofullkomlig bildning
och världskännedom. Det stora flertalet af hvite i Södern var emellertid icke
alls slafegare. Enligt 1860 års folkräkning fanns det bland sydstaternas 8
millioner hvita invånare endast 385,000, som hade slafvar; man beräknar, att ungefär
V*-Y5 af Söderns hvita familjer voro slafegare. I bergstrakterna var slafveriet
nästan obekant, och i slättlandets ofruktbara trakter bodde de »fattiga hvite»,
föraktligt kallade poor white trash, som framsläpade sitt lif i elände, utan någon bildning,
vanligen äfven utan någon beröring med yttervärlden. Många bland dem förstodo
att arbeta sig upp, icke sällan som uppsyningsrnan på plantagen, och att spara
ihop ett litet kapital, så att de kunde köpa sig slafvar och sålunda rycka in i
plan-tage-egarnes krets. Andra sålde sin jord till närmaste plantage och flyttade
västerut, men de flesta voro slöa, råa och okunniga och stannade därför kvar i
samma läge, hvari deras förfäder lefvat. De voro, där de icke själfva voro slafegare,
gifvetvis inga vänner af slafveriet men väl afgjorda fiender till negrerna, och just
hos dessa fattiga hvite och deras efterkommande har rashatet mot de svarte
starkast framträdt. Det vittnar om plantage-egarnes stora politiska förmåga, att de
förstodo att sålunda draga på sin sida dessa i antal vida öfverlägsna massor, som
efter naturens ordning bort vara deras fiender. Det ser också ut som en
världshistoriens ironi, att Abraham Lincoln på fädernesidan härstammade från Söderns
»fattiga hvite», på mödernet från plantage-egareklassen.
Gentemot de svarte kände sig äfven den fattigaste hvite som aristokrat. Hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
