Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Frihet och slafveri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 P. DARMSTAEDTER, NORDAMERIKAS FÖRENTA STATER.
slafvarne och herrskapet uppstodo ofta vänskapliga relationer, såsom naturligt var
efter långvarig och trogen tjenst.
Det här sagda gäller blott om husslafvarne, men de flesta negrerna arbetade på
plantagen, och här får saken ett annat utseende. I synnerhet sedan bomullsodlingen
blifvit dominerande i Söderns hushållning och framför allt i de nya staterna i
sydväst förlorade slafveriet alldeles sin patriarkaliska karaktär, och slafven blef ett rent
spekulationsobjekt, i afseende på hvilket husbonden noga beräknade, hvilken mängd
af föda som måste användas och för hur lång tid man måste räkna med hans
arbetsduglighet för att vinna högsta möjliga ränta på förlagskapitalet. Bostad, kläder och föda
för slafven inskränktes till det allra nödvändigaste, arbetstiden var lång, behandlingen
hård. I synnerhet sedan möjligheten att öka slafuppsättningen genom import från
Afrika bortfallit och prisen stigit betydligt, låg det visserligen i husbondens intresse
att undvika allt, som kunde nedsätta slafvens arbetskraft, men när lidelsen kom i
konflikt med intresset, hände det icke sällan, att den förra vann seger, och det kom
till fula öfverilmngar och barbariska grymheter, sådana som Harriet Beecher-Stowe
skildrat dem. Å andra sidan betona flere iakttagare, att negrerna på många plantage
blifvit rättvist och mildt behandlade, men det låter i alla fall icke förneka sig, att
hela systemet med tvångsarbete var byggdt på fruktan för piskan. Af systemet måste
äfven följa, att man lefde i ständig fruktan för slafuppror. Detta blef en anledning
till att man sorgfälligt undvek allt, som kunde utveckla negrernas intelligens. Af
religionskunskap fingo de endast inhemta det allra nödvändigaste med särskildt
betonande af sådana bud, som föreskrefvo lydnad och ödmjukhet; i de flesta staterna
var det strängt förbjudet att lära slafvarne läsa och skrifva.
Den kanske värsta sidan i slafveriet, som också skarpt framträder i »Onkel Töms
stuga», var försäljningen och det därmed ofta följande sönderslitandet af familjebanden.
Goda husbönder undveko därför att sälja sina slafvar eller sökte åtminstone att sälja
dem familjevis, men hur ofta förekommo ej slafauktioner vid arfskiften eller när
egaren tvangs af nöden! Och det stigande slafpriset lockade många i gränsstaterna
att sälja till bomullsstaterna den slafafkomma, för hvilken de ej hade någon
användning i sin egen hushållning. Om än negrernas känslolif i många fall varit ett annat
än de hvites, så var det dock ej sällan fråga om människor, som växt upp i ett
civiliseradt samhälle och i mycket tillegnat sig dess åskådning, stundom äfven om
personer, i hvilkas ådror det till hälften eller öfvervägande flöt hvitt blod, deras
egna herrars och förtryckares blod. Trots systemets alla hårda sidor är det dock
möjligt, att de flesta negrerna till följd af sitt lyckliga och sorglösa temperament, sin
indolens och brist på energi ej varit alltför missbelåtna med sin lott - ehuru sådant
hvarken torde kunna bevisas eller vederläggas.
Hur nu än slafveriet inverkat på de svartes välbefinnande, är det oförnekligt, att
det i alla hänseenden varit till fördärf för de hvite. Efter slafegarnes mening var
det oumbärligt för Söderns hushållning, och sant är, att den årliga
bomullsproduktionen ökades oerhördt under slafveriets blomstringstid. Under åren 1830-1860 växte
den från 977,000 till 4,861,000 balar. Medan Förenta staternas andel i
världsproduktionen af bomull år 1791 blott var 0,4 % och 1821 28,6 %, producerade unionen
under tiden 1840-1860 ungefär två tredjedelar af all bomull i världen. Men dessa
väldiga skördar blefvo till föga välsignelse för Södern. Till följd af koncentreringen
på odling af en enda produkt blef man där tvungen att skaffa sig alla andra varor
utifrån och att dyrt betala dem. Till följd af den rådande arbetsordningen kommo
inga hvita invandrare till Södern, det uppstod ingen industri, och till och med handel
och samfärdsel lågo mestadels i händerna på yankees eller främlingar, som inhöstade
mesta vinsten af de rika bomuilsskördarne. Då plantage-egarne voro vana att
nedlägga sin förtjenst i land och slafvar, kunde ingen kapitalbildning komma i fråga i
Södern; med stigande slafpris måste ofta krediten anlitas, och många af
plantage-egarne voro starkt skuldsatta. Bomullsstaternas hushållning stagnerade, och medan
Norden minst sagdt höll jämna steg med den öfriga civiliserade världen, kvarstod
Södern i materiellt hänseende på samma nivå som en koloni.
Söderns sociala författning var och förblef aristokratisk. Makten tillhörde några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
