Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Inbördes krig och rekonstruktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INBÖRDES KRIG OCH REKONSTRUKTION.
67
Edgar Allan Poe.
Walt Whitman.
Ralph Waldo Emerson.
1861 öppnade de konfedererade eld på Fort Sumter i Charlestons hamn, hvilket
innehades af förbundstrupper, och tvungo efter två dagar den lilla besättningen att
gifva sig. Därmed var tärningen kastad; följande dag - den 15 april - kallade
Lincoln 75,000 man milistrupper under vapen. Några veckor därefter anslöto sig
ytterligare fyra stater till konfederationen: Arkansas, Nord-Carolina, Tennessee och
framför allt Virginia, hvars anslutning blef af särskild betydelse på grund af dess
historiska rangställning, dess strategiska läge och dess rikedom på framstående män.
Också var det till ett erkännande af denna öfverlägsenhet, som man förlade
konfederationens hufvudstad till Richmond. Däremot uppfylldes icke de konfedererades
förhoppning, att alla slafstaterna skulle dragas med till affall från unionen. Fyra
af dem, Delaware, Maryland, Kentucky och Missouri, hvilka ej hade samma intresse
af slafveriet som de andra, blefvo, om också icke utan tvekan, den gamla fanan
trogna. Äfven västra delen af Virginia, där det endast fanns få slafvar, bröt hellre
med staten än med unionen och konstituerade sig som en egen, ännu bestående stat
inom unionen under namnet Väst-Virginia.
Så stodo nu på unionens sida 23 stater, på konfederationens 11. De förre
räknande 22 millioner invånare, de senare 9 millioner, däraf endast 5*/2 millioner
hvite. Och icke endast i folktal utan äfven i rikedom och alla slags hjälpmedel
voro nordstaterna vida öfverlägsna. Det kunde förutses, att konfederationen med
sin efterblifna hushållning ej skulle kunna hålla ut i längden. Ju längre kriget
varade, dess mer måste nordstaternas öfverlägsenhet i fråga om folk, intelligens och
kapital göra sig gällande. Trots detta voro nordstaterna ställda inför en ingalunda
lätt uppgift. Här förestod ett krig, som ej skulle vara afgjordt genom ett eller flere
segerrika fältslag. Hela det fientliga området måste eröfras, och den väldiga
ytvidden och den glesa befolkningen i Södern voro gynnsamma förförsvaret.
Sydstaternas plantage-egare och »fattiga hvite» levererade ett utmärkt befäls- och
soldatmaterial, och i virginiern Robert E. Lee fann konfederationen en oförliknelig fältherre.
Södern trodde sig äfven hafva andra slags trumf på hand. Den räknade icke blott
på bistånd af sina gamla partigängare i Norden och särskildt i Västern utan ännu
säkrare på europeisk intervention. »Bomull är konung» var slagordet; man var fast
öfvertygad, att upphörandet af den för Storbritanniens industri så viktiga
bomullstillförseln skulle nödga denna stat att ingripa i kriget till konfederationens förmån.
Men alla dessa förhoppningar kommo på skam. Sedan det första skottet fallit,
försvunno partimotsatserna i Norden, och folket skockade sig enhälligt kring det
älskade stjärnbaneret. I England och Frankrike saknades ingalunda lifliga
sympatier för de frånfallna staterna. Aristokraterna sågo i plantage-egarne sina likar och
gladde sig åt upplösningen af den största demokrati i världen, affärsmännen räknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
