Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Staterna i det latinska Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 K. HAEBLER, CENTRAL- OCH SYDAMERIKA.
konungariket Santa Fe de Bogotå, och om äfven de följande presidenterna
nästan undantagslöst framgingo ur härens led, så gick man dock fri från den oafbrutna
diktaturen, l Ecuador bibehöll sig ännu länge motsatsen mellan de båda
hufvudstäderna Quito och Guayaquil, och icke sällan tog enhvar af dem sin egen regent,
som den sedan sträfvade att påtvinga systerstaden. Den förhärskande personligheten
i dessa strider var general Juan José de Flores (1830-1864). Än som diktator, än
som författningsenlig president, än i egen person, än genom sina hejdukarhöll han
det olyckliga landet under ett blodigt våldsregemente, och till och med efter det
man lyckats aflägsna honom ur Ecuador, kunde det utmattade landet ej komma
till rö för hans oupphörliga intriger och upproriska stämplingar. Först med hans
död 1864 begynte en lugnare tid för Ecuador.
Hvad Flores varit i Quito, blef generalen José Antonio Paez i Venezuela (1830
-1863). Han hade genomkämpat oafhängighetskriget vid Bolivars sida som
anförare för ryttarskarorna från llanos, hade sedan blifvit ledare för de venezuelanska
separatisterna och blef 1830 efter den columbiska republikens upplösning den unga
fristatens författningsmässige president. Men äfven han upphäfde mer än en gång
de konstitutionella rättigheterna och härskade som diktator, då han icke kunde
vinna majoritet för sig i parlamentet. I det hela skilde sig visserligen hans
styrelse fördelaktigt från motbildens i Ecuador, ja, han upplefde till och med den
triumfen, att han efter en tid af synnerligen vilda partistrider af sina medborgare
hem-kallades från utlandet, dit de förvisat honom, för att återställa lugn och ordning.
Men- jämväl hans regering var ett militäriskt våldsregemente, och äfven efter hans
tid har det olyckliga Venezuela knappt någonsin gjort bekantskap med någon
annan regeringsform än den mer eller mindre maskerade militärdespotismen.
Icke minst republiken Peru fick upplefva oroliga tider. Den lösa förbindelsen
med den columbiska republiken hade presidenten Lamar redan 1829 gjort slut
på, och Sucres seger öfver de affällige vid Tarqui var icke nog afgörande för att
fasthålla dem vid den sviktande hufvudmakten. Den så frigjorda republiken
sön-derslets genom inbördes strider, som för en tid till och med bragte den under
främmande öfvervälde.
Bolivias förste president var Sucre. Han var en man med uppriktigt
republikanska tänkesätt och afböjde den honom erbjudna diktaturen. Han valdes i stället
till president på sex år men afgick redan i sitt andra ämbetsår, då han ej kunde
draga jämnt med kongressen. En president af sådan samvetsgrannhet har
Bolivia ej haft att uppvisa i det följande. Ur partistriderna efter Sucres afgång
framgick mestizen Andres de Santa Cruz som segrare. Ej nöjd med diktaturen i
Bolivia inblandade denne sig i Perus inbördes strider och begagnade dessa till att återställa
den gamla förbindelsen mellan Bolivia (Öfre-Peru) och det egentliga Peru. Från
1836 till 1839 regerade han sedan öfver båda republikerna med - visserligen icke
allmänt erkänd - diktatorisk makt. Sedan sökte hans fiender hjälp hos Chile, och i
slaget vid Yungay förlorade han makten icke blott öfver Peru utan äfven i Bolivia.
Så skildes återigen de båda republikerna från hvarandra, men bägge fortforo ännu
länge att upprifvas af oroligheter och strider mellan maktlystna partiledare, som
omöjliggjorde en solid ekonomisk utveckling.
Men den republikanska diktaturen inskränktes icke till de stater, där Bolivar
»Befriarens» exempel infört den, den blef den typiska, regeringsformen långt utanför
columbiska republikens gränser.
Endast Chile hade gått egna vägar. Införandet af republikansk författning
hade i början äfven här medfört häftiga inre skakningar, men de blefvo snarare
och lyckligare öfvervunna här än i de flesta systerstaterna. Tack vare en lång rad
af rättrådiga och på samma gång energiska presidenter, som ej jäktade efter
måttlösa nyheter utan sökte slå en brygga från det förgångna till en framtid af frihet,
kunde Chile under mer än en människoålder (1833-1874) genomlefva en lyckosam
utveckling, som var få andra stater i det spanska Amerika förunnad.
Äfven i Paraguay rådde lugn och ordning fastän ingalunda på den
republikanska frihetens grundval. Sedan den lilla staten häfdat sin Oafhängighet gentemot
Buenos Aires’ maktlystnad, öfvertog juris doktor José Rodriguez de Francia 1814 re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
