Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Internationell politik 1815-1825.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTERNATIONELL POLITIK 1815-1825,
133
förtryckare, af en trots allt urgammal kulturnation mot sina muhammedanska
tvångshärskare, kunde redan därför ej ega något af militärrevolution i sig, att
koranen uteslöt rikets otrogna invånare från krigstjenstskyldighet. Väpnade resningar
af enskilda provinspaschar, såsom Ali Pascha i Janina, och stigande upplösning af
förbindelsen med riket, såsom i Egypten, Algeriet och Tunis, voro redan alldagliga
företeelser i det osmanska väldet. Den centrala styrelsen genom storherren hade
blifvit kraftlös och inskränkt genom ulemas och dessas anhängare, den sedan långt
tillbaka ärftliga janitscharhären. Men alit detta hade ej förmått rubba det
österrikiska kabinettets förtroende till lifskraften hos ett rike, hvars sönderfallande måste
frammana allahanda bekymmer och faror, och trots den fundamentala motsatsen
mellan det muhammedanska väldet och de kristna staterna såg man i sultanen en-
dast den legitime härskaren
och i de för sitt
själfbe-stånd kämpande kristna
Balkanfolken endast
revolutionärer. Den habsburgska
kejsarstaten hade förblifvit
kall ända in i hjärtat inför
serbernas frihetsstrider
sedan 1811. När nu kort
efter de andra revolterna i
Sydeuropa den genom sina
härskare och till följd af
egna synder misshandlade
grekiska nationen reste sig
mot trosfienden, förmådde
Wiens Hofburg i den ej se
något annat än Carbonaris
medsammansvurne.
Grekernas renässans ha-
George Byron,
Målning af R. Westall.
de börjat inom litteraturen.
Men i de stillsamma
Philo-musernas ställe hade trädt
Philikernas (Vännernas)
vidt-utgrenade hemliga förbund
(hetäria), hvars syftemål var
en resning af allt hvad
greker hette på Balkanhalfön
och i Svarta hafvets
kustområden. Till de invigde
hörde tsarens intime
rådgifvare korfioten grefve
Kapo-distrias. Ju mindre man
förstod att läsa i tsarens själ,
dess säkrare var man -
efter masspolitikernas sed
i alla tider -, att Ryssland
icke skulle svika sin mission
bland de åt turkiskt
herravälde prisgifna trosförvanterna. Kapodistrias ledde valet till stormästare på furst
Alexander Ypsilantis, en förnäm fanariot, som var general i rysk tjenst. I stället för att
träda i spetsen för de visserligen rofgiriga men stridslystna grekerna på Peloponnesos
och öarne inbröt denne (februari 1821) i Donaufurstendömena med en handfull
beväpnade och under bedrägligt proklamerande af ryskt understöd. På hans upprop
reste sig visserligen Moreas bönder under sina primater (äldste) och präster samt
bergsbygdernas rofgiriga klefter, och ögrekerna, som hade en omsorgsfullt utrustad sjömakt,
följde efter. Men då hade Ypsilantis, jagad af turkiska trupper, redan måst fly öfver
gränsen till Ungern, där han sedan bakom fängelsets murar fick grubbla öfver sitt
okloka företag. I Konstantinopel upptände underrättelsen om upproret folkets raseri
till gräsliga våldsgärningar mot rajas. Den grekisk-ortodoxe patriarken, som tvungits
att lysa furst Ypsilantis och de andra upprorsmännen i kyrkans bann, hängdes vid
ingången till sin egen kyrka, hvarpå hans lik skymfades och kastades i Bosporen.
Jämte honom blefvo flere andra biskopar afrättade.
Grekernas bönerop om hjälp mot den turkiska öfvermakten vunno intet gensvar
bland deras ryska trosförvanter. Då tsaren under kongressen i Laibach fick
underrättelse om Ypsilantis’ tilltag, hade han ej återhållit sitt ogillande. Äfven sedan
en kongress i Piada (nära det forna Epidauros) den l januari 1822 proklamerat
hellenernas oberoende och turkarnes gräsliga människoslaktande på ön Chios lika
mycket uppväckt Europas förfäran som grekiska sjömäns heroiska hämnd och det
belägrade Missolonghis hjältemodiga försvar dess beundran, framhärdade Alexander
i sin hållning. På kongressen i Verona blefvo de grekiska utskickade afvisade.
Emellertid hade det grekiska sorgespelet, som i motsats till de romanska
frihetsvännernas storordighet och handlingsskygghet utmärktes af blodigt allvar, gjort
djupt intryck på Europas bildade värld. Minnet af de gamla Maratonkämparne
kom dessas afkomlingar till godo, och öfverallt utom i Österrike blef filhellenismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
