Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Internationell politik 1815-1825. - 3. Restaurationens tid i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en makt. Ej nog att penningar och vapen anskaffades och att talrika filhellener,
bland dem Byron, personligen togo del i kampen - den kompakta opinionen kom
äfven att öfva ett verksamt inflytande på de maktegande kretsarne.
Alexander hade två själar i sitt bröst. Den ena fjättrade hans ängsliga förstånd
vid Metternichs ofelbara lära om alla monarkers gemensamma intresse emot de
regerades själfhjälp. Den andra rörde sig i samklang med den hos hans folk så
lätt upptända medkänslan för misshandlade trosförvanter. Dessutom hade
Ryssland af fredsbestämmelserna i Kutjuk-Kainardji (1774) tillegnat sig en rätt att
inlägga sitt förord för grekisk-katolska kristna i Turkiet och befann sig äfven i en
diplomatisk tvist om tolkningen af den rysk-turkiska freden i Bukarest 1812. Men
utan att uppgifva de nationalryska anspråken visade tsaren gentemot Portens
upp-skofspolitik det yttersta tålamod i hopp att mottaga något slags uppdrag af Europa
rörande Balkanfrågan. Hans yrkande på europeisk intervention i Spanien var
säkerligen beräknadt att skaffa honom precedensfallet. Han fann sig i att hans
bemödande blef fruktlöst, ja, han förblef lugn, äfven när England efter Castlereaghs
död förklarade den grekiska blockaden vid Epirus’ kust för giltig och när
sultanen ur stånd att hjälpa sig själf 1824 köpte sin vasalls, vice-konungens af Egypten,
hjälp mot de grekiska rebellerna. På upprepade konferenser i Petersburg sökte han
åstadkomma enighet mellan makterna för att få slut på gräsligheterna i Grekland.
Men ryssen bröt fram, när Alexander tillbakavisade Greklands själfständighet såsom
oförenlig med Rysslands intressen och på sin höjd ville medgifva det sönderstyckade
landet en efter Donau-furstendömenas mönster inrättad själfstyrelse. På detta
problem gick den stora alliansen i stycken. Alexander dog 1825 utan att hafva träffat
något afgörande för Ryssland. Lösningen af den grekiska knuten blef endast möjlig
i samband med en omreglering af den orientaliska frågan.
3. Restaurationens tid i Frankrike.
Frankrike har restaurationstiden att tacka för ett raskt materiellt framsteg och
därtill, i andligt hänseende, för en fördjupad lyrisk diktning, en idérik
historieskrifning och ett ärorikt blad i naturvetenskapernas historia. Om fransmännen efter
så många erfarenheter af utmattande tvångsvälde nedifrån och uppifrån ej förmått
arbeta sig fram till beståndande laglig frihet, så är skulden därtill deras egen.
Efter den andra restaurationen hade konung Ludvig XVIII, dels på grund af
sitt eget ingalunda föraktliga omdöme i politiska ting, dels äfven genom tsarens
inflytande, kommit till insikt därom, att han ej vidare borde uppföra sig som konung
endast för sina olyckskamrater. Den första restaurationens undergång till följd af
dess målsmäns förblindelse hade gifvit honom anspråk på större själfständighet
gentemot dem. Visserligen förmådde Ludvig aldrig fullt frigöra sig från fruktan för
sin passionerade broder och tronarfvinge, grefven af Artois, som genom ridderlig
älskvärdhet förblef idealet för vännerna af det gamla Frankrike och för de
oläraktiga anhängarne af politisk och kyrklig återgång till det gamla. Men stödd på
sådana rådgifvare som den patriotiske hertigen af Richelieu, hvilken alltifrån sin
verksamhet som guvernör i Odessa åtnjöt Alexanders vänskap och förtroende, och den
i äkta fransk bon sens honom liknande, smidige hertigen af Decazes, som blef
Ludvigs förklarade gunstling, sträfvade denne ärligt att vara en fransmännens konung.
Han jämförde sig med sin store föregångare Henrik IV, som likaledes ställts inför
uppgiften att, såsom Ludvig en gång uttryckt sig, af två folk göra ett. Och i
själfva verket bildade de i tusental återkomna emigranterna på ena sidan och på
andra sidan de hundratusenden, som växt samman med de sista tjugu årens
förändringar, två skilda läger, som bestredo hvarandra den grund, på hvilken de
stodo. Den af Ludvig XVIII oktrojerade kartan af 1814 med sin hufvudsakligen
genom utnämning skapade pärskammare och den genom hög census bildade
deputerade kammaren skulle under gemensamt arbete blifva ett verktyg för
försoningen. Emellertid måste man i september 1816 besluta sig för att upplösa den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
