Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Restaurationens tid i Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESTAURATIONENS TID I FRANKRIKE.
137
att genom allmännyttigt arbete afleda den öfversvallande lidelsen. Därtill
genomförde han en förändring i rösträtten, enligt hvilken mer än en tredjedel af de
deputerade utsågs af departementets högst beskattade, hvilka redan röstat en gång vid
arrondissementsvalen. Nu beredde nya val ultrarojalisterna en sådan öfvervikt, att
Richelieu redan 1821 kunde öfverlåta styrelsen åt deras ledare, vicomte de Villéle.
Därmed voro ultras herrar i landet, om också till en början njånga
partiförlöpningar mildrades genom Villéles klokhet. Men sin fulla triumf firade reaktionärerna
först 1824, när grefven af Artois besteg tronen under namnet Karl X.
Segerviss såg den nye
konungen framtiden an. Arméen
hade året förut i Spanien
bevisat ej blott sin tapperhet
utan äfven sin lojalitet, och
med tillhjälp af den
halfkleri-kala »kongregationen», en
strängt katolsk förening, som
leddes af konungen, hoppades
denne att kunna leda den
allmänna meningen öfver i
reaktionens hjulspår. Lagstiftning
liksom förvaltning fick
uteslutande tjena det syftemålet.
Pressen, som börjat känna sig
som en makt, blef åter
osjälf-ständig, ämbetsmännens
främsta plikt blef att sörja för goda
val, och fullständiga omval
af deputeradekammaren efter
sju år infördes. En absurd
lag mot helgerån framkallade
förbittring, och den gapande
klyftan mellan de båda
partierna endast utvidgades, då
Villéle föreslog att utjämna
gamla orättvisor genom en
räntegodtgörelse för
emigranternas förlorade gods.
Redan sedan länge fanns
det utbredda hemliga
föreningar mot »prästpartiet». Värre
var, att inom de genom den
reaktionära partipolitiken tillbakasatta kretsarne af den förmögna och bildade
borgarklassen icke blott de med Bonapartisterna förbundna liberalerna (independenterna)
utan äfven de dynastisk-konstitutionella doktrinärerna nästan förlorat tron på det
bourbonska konungadömets bestånd. Så vidt man här förblef monarkiskt sinnad,
sväfvade blickarne bort öfver Karl X och hans hus (sju månader efter mordet på
hertigen af Berry födde hans änka en son, Henrik) till den yngre liniens hufvudman,
hertigen af Orleans. Partistriden öfverfördes till salongerna och till
domstolsförhand-lingarne i Paris, för att ej tala om pressen. Man kämpade om den allmänna
meningen först i revyer, sedan alltmer i dagblad och därtill i broschyrer och pamfletter,
sådana som Couriers, som lästes öfver hela landet. Värdet af dessa efemära blad
förhöjdes genom sådana medarbetare som Chateaubriand, Rémusat, Mignet, Thiers
och Guizot. Men den centrala valplatsen förblefvo dock kamrarne, hvilkas debatter
genljödo genom Europa. Märkligt är, att under den värsta reaktionens tid
pärskammaren verkade som skyddsvärn mot godtycke och partiförföljelser.
När man på allvar tog itu med att göra civiläktenskapet blott fakultativt, att
införa en förstfödslorätt och upplösa nationalgardet, skickade valmännen 1828 en
Världshistoria VI. 18
Konung Karl X af Frankrike. Målning af Horace Vernet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
