Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Restaurationens tid i Frankrike. - 4. England och reformbillen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringsfientlig majoritet till deputerade, kammaren. I Villéles ställe trädde då vicomte
de Martignac, som försökte att bilda ett moderat mellanparti. Men på grund af
det liberala partiets misstro misslyckades hans förståndiga försök att genom valda
kommunal- och arrondissementsråd uppfostra Frankrike till själfstyrelse. Därmed
trodde sig Karl hafva fria händer att insätta en ministär efter eget val (juli 1829).
I spetsen för densamma ställdes hertig Jules de Polignac, en gudaktig mystiker,
som var impopulär redan på grund af sin ställning som en af kongregationens
hufvudmän. Kring honom ställdes en krets af idel misshagliga namn såsom den
förblindade konungens rådgifvare. Denne torde hafva hoppats, att han genom yttre
framgångar, vare sig - med rysk hjälp - eröfringar vid Rhen eller kolonialförvärf på
bekostnad af den öfvermodiga beyen af Algeriet, skulle kunna befästa ett konunga^
döme efter sitt sinne. Men de politiskt vakna elementen inom nationen voro döfva
för sådana lockelser. Samma misstro, som stått i vägen för Martignac, vände sig
direkt mot Bourbonen. Den tryckta stämningen tog sig uttryck i den
synnerligen talangfullt ledda tidningen Le National och föreningen Aide-toi et le del faidera
(Hjälp dig själf, så hjälper dig Gud), som sammanfört alla oppositionsmän i ett
valparti.
När deputeradekammaren i sitt svar på trontalet tydligt nog beklagat bristen på
samstämmighet mellan statsmakterna, följde upplösning. Tack vare beslutsamheten
hos oppositionen, som till och med vidtog anstalter för skattevägran, där så blef
nödvändigt, återkom den hemskickade majoriteten betydligt förstärkt. De midt
under valen inträffade underrättelserna om Algeriets intagande genom franska trupper
hade ej gjort något intryck. Landet hade talat; ordet var nu hos kronan.
4. England och reformbillen.
Sedan England genom den parlamentariska unionen med Irland blifvit ett utåt
afslutadt storbritanniskt rike, hade det vid Pitts starka hand och sedan till följd af
den af honom gifna farten ensamt bland alla Europas stater gått upprätt fram
genom krigstiderna. Tack vare sitt läge, sina tillgångar och sin uthållighet hade det ännu
en gång kunnat fylla uppgiften att bilda ett stöd för de andra staternas
själfständighet. Hand i hand med krigspolitiken hade handelsfördelen gått, och följden
hade blifvit ett genom fredsbestämmelserna befäst nästan obestridt sjöherravälde.
Hvad som förde landet därhän var dock ingalunda några utomordentliga
egenskaper hos ledarne utan - ytterst åtminstone - deras politik att orubbligt hålla kurs
efter det nationella intresset.
En obotligt själssjuk konung, en personligen föga aktningsvärd och i politiskt
hänseende falsk och egennyttig prinsregent (Georg, sedan 1820 konung Georg IV)
samt en ministär af medelmåttor, sådana voro efter 1812 en lång tid framåt
bärarne af statsmakten. Det strängt toryistiska kabinettets hufvudman var lord
Liverpool, hvars tendens bäst förkroppligades af lordkanslern Eldon, som vägrade
Byrons skrifter lagligt skydd mot eftertryck på grund af deras immoralitet; utrikes
ärendena leddes af statssekreteraren lord Castlereagh, senare markis Londonderry,
som var en man med stor viljekraft och arbetsförmåga men också med en benhård
partiåskådning. Man tillvitade honom att genom långvarig förtrogenhet med
Metternich och andra fastlandspolitiker hafva insupit en högkonservativ åskådning, som
hade en oengelsk, snart sagdt absolutistisk karaktär. För öfrigt hade tories i
känslan att vara tronens och altarets förkämpar alltifrån Georg III:s fruktlösa försök
till själfregering förvandlats till ett slags hofparti. Medan Pitt och häris anhängare
ännu ej uteslutit en förnuftig utveckling, hade det dåvarande trånghöfdade kabinettet, i
skräckfull hågkomst af den franska revolutionen, fast beslutat att försvara alla
förefintliga brister i stat och samhälle som nästan oumbärliga stöd för tronens trygghet.
Sedan prinsen-regenten anslutit sig till tories, var det föga utsikt, att någon
rörelse skulle kunna åstadkommas i denna det inre samhällslifvets stagnation genom
whigs, hvilka hänsynen till individuell frihet från början legat närmare om hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
