Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Makternas politik i Spanien, Turkiet och de främmande världsdelarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. Makternas politik i Spanien, Turkiet och de främmande världsdelarne.
Motsatsen mellan de konstitutionella västmakterna och de absolutistiska
östmakterna fann sitt mest betecknande uttryck i deras hållning gentemot händelserna på
Pyreneiska halfön.
Portugal och Spanien hade i början af 1830-talet blifvit konstitutionella stater.
Kejsar Pedro I af Brasilien hade afstått detta rike åt sin son Pedro II för att hemma
i Portugal söka tillvarataga sin dotter Maria da Glorias rättigheter emot Pedros
yngre broder usurpatorn dom Miguel. Kriget började 1832 och ledde följande år
till Lissabons intagande och Marias återkomst, men gjorde ej slut på dom Miguels
motstånd. I Spanien hade Ferdinand VII förmåtts af sin fjärde gemål, den sköna
neapolitanskan Maria Kristina, att i en pragmatisk sanktion ersätta den manliga
tronföljden med den s. k. gammalkastilianska kvinnoarfsrätten - detta till förmån
för hans kort därpå födda dotter Isabella. När Ferdinand afled, i september 1833,
var sanktionen, trots föregående omkastningar, formellt ännu gällande och
änkedrottningen i besittning af makten såsom regentinna för sin omyndiga dotter. Men
folkets flertal, gränder, andlige och bönder, såg den rättmätige arfvingen i
Ferdinands broder, den fanatiskt absolutistiske don Carlos, som uppehöll sig i Portugal.
För regentinnan återstod då intet annat än att söka sitt stöd bland de dittills
till-bakasatta liberala elementen inom de bildade och industriella klasserna. Isabella
erkändes af England och Frankrike, och i det kungliga statutet af 1834 erhöll riket
en författning efter mönstret af 1814 års franska karta. Men östmakterna uppträdde
så mycket ifrigare för don Carlos liksom redan förut för dom Miguel. Det dröjde
ej länge, innan de i hemlighet började understödja pretendenten såsom den
monarkiska principens målsman med vapen och penningar. Västmakterna, bland hvilka
Frankrike för intet pris ville vara med om väpnad hjälp, sökte förgäfves att genom
en kvadruppelallians af den 22 april 1834 blifva herrar öfver svårigheterna i de
båda landen. Visserligen måste dom Miguel resignera och lemna Portugal i
händerna på Maria da Gloria, som återställde den af honom upphäfda författningen.
Men don Carlos inställde sig i Spanien, där carlistupproret nu utbröt på allvar.
Sitt förnämsta stöd fann han i Navarra och de baskiska provinserna, som icke ville
uppgifva sin säregna ställning, i synnerhet i tullväsendet, till förmån för den af
liberalerna eftersträfvade likheten i förvaltningen. Utifrån strömmade krigslystna
äfventyrare till de upproriske, som voro fullkomligt militäriskt organiserade och i
Zumala-Carregui funnit en för uppgiften ytterst lämplig ledare. Dessutom eggades de
af en endräktig politisk och religiös öfvertygelse, medan däremot de moderata
christinos äfven hade att kämpa emot de missnöjda progressisterna, som 1837
företogo en radikal ombildning af författningen. De kungliga generalerna, som
hämmades af inbördes afund samt af statsmaktens oöfvervinneliga slentrian och
penningbrist, funno sig ur stånd att släcka den snart på alla håll uppflammande
lågan. Från båda sidorna fördes kriget grymt, ja, med rent barbarisk vildhet, äfven
mot icke deltagande. Men don Carlos, som dock flere gånger haft den militäriska
trumfen på hand, vilseleddes genom sina partigängares meningsskiljaktighet och
tröghet och lät slutligen general Espartero frånrycka sig segern. Genom
konventionen i Vergara 1839 tvangs don Carlos att* med återstoden af sina trupper öfvergå
på franskt område.
Sedan de härsklystna generalerna tvungit äfven änkedrottningen-regentinnan att
lemna riket, kommo de i strid sinsemellan som progressister eller moderados. Den
ena resningen följde på den andra. Diktatorn Espartero måste 1843 lemna Spanien,
där den trettonåriga drottning Isabella nu förklarades myndig. Den viktigaste
personen blef ånyo den återkomna drottningmodern, nu öppet förmäld med sin älskare
gardisten Mufioz. Under general Narvaez’ moderata ministär återställdes 1845
författningen af 1834. Trots inbördeskriget förmärktes dock framsteg genom reformering
af provinserna och kommunalförfattningen. Med västmakternas hjälp var alltid så
mycket vunnet på Pyreneiska halfön, att det var slut på laglösheten uppifrån i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
