Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Österrike, Preussen och Tyskland på 1840-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
ett verk af århundraden i kristlig-germansk, i sannskyldig romantisk anda. Men i
handlingens ögonblick skrämdes hans fina ansvarighetskänsla vanligen tillbaka af
motståndet. Men sitt anspråk att veta bättre uppgaf han aldrig. Han fördrog icke
gärna, att hans högste rådgifvare drogo sig tillbaka, då de i principfrågor hade en
afvikande mening. Han tilltrodde sig att det oaktadt kunna bruka dem att gå hans
ärenden. Han visade nog blick för framstående begåfning, men sedan han dragit
upp en förmåga, förde han den hänsynslöst in i en verksamhet, som ej motsvarade
dess väsen. Den vid polisstaten grundligt utledsna folkstämningen hade till en
början hälsat konungen med jubel, öfversett med frånsidan af hans alltid slagfärdiga
ingenium och trott sig ense med honom, när han i sin vältalighets glänsande flöde
ordade om frihet. En rad välvilliga åtgärder till förmån för polisstatens offer i
religions- och lärofrågor liksom hans val af rådgifvare vilseledde i början just de
kretsar, som höllo det för nödvändigt att i stället för den seglifvade
kabinettsregeringen sätta en enhetlig ministär vid sidan af en folkrepresentation. Men det blef
snart tydligt, att när konungen ville fullfölja sitt lands utveckling i öfverensstämmelse
med Guds ordning, ville han ej göra det genom att införa författningsmässig frihet
utan - i rak strid mot tidens ström - genom att omhägna den absoluta kronan
med medeltida ståndsfriheter.
Det är otvifvelaktigt, att han från början var besluten att i denna mening förläna
sina preussare ständerfrihet. Men liksom han snart med förskräckelse såg sig nödgad
att taga tillbaka påbegynta mildringar i censuren, kom han med sitt ständerprojekt ej öfver
motsägelsen med sig själf, sin då för tiden militärisk-absolutistiskt sinnade broder och
tronföljare, sin omgifning och de varnande rösterna från Petersburg och Wien.
Sedan han 1842 försökt med utskott af provinsialständerna, utkom i februari 1847
ett patent, som sammankallade de åtta provinsernas ständer till en förenad landtdag
i Berlin den 11 april. Hvilken öfverraskning, när ur skötet af denna feodalt
konstruerade församling omisskännligt frambröt rösten af ett helt modernt folk, som i kraft
af sin intelligens och sitt välstånd kämpade att göra sig politiskt gällande! Besluten
att taga vara på de ständerrättigheter, som man härledde ur de kungliga
förespeg-lingarne, fordrade landtdagen försäkran om periodisk inkallelse. Konungen, för
hvilken allt, som erinrade om en kronan bindande konstitution, var en okristlig
styggelse, ville icke samtycka härtill och bestred dessa män, som han af fri nåd
inkallat att gifva kronan råd, hvarje rätt att uppträda som folkets representanter.
Men församlingens flertal ville icke betrakta sig som riksständer, tillkomna på grund
af de absoluta konungarnes tidigare lagar. För den skull afböjde de, trots sitt
instämmande rörande förslagens ändamålsenlighet, såväl räntegarantien för en
statsbana från Berlin till Königsberg som en lag om grundande af hypoteksbanker
för jordbruket.
Medlemmarne af det ostpreussiska och westfaliska riddarståndet talade vid detta
möte knappt annorlunda än företrädarne för det rhenska borgerskapet. Flertalets
stämning återgick i Camphausens klagan vid årsskiftet, att historien skulle döma
mellan regeringen och dem. Konungen framhärdade, tills det var för sent, vid sitt
nej. Hade den första preussiska riksdagen sålunda slutat med ett missljud, så var
den tankevärld, i hvilken konungen rörde sig, äfven i andra frågor af största vikt
motsatsen till hvad tiden med all skyndsamhet påkallade. Så misslyckades
kultus-ministern Eichhorns försök att grunda en synodalförfattning för den evangeliska
kyrkan genom dess sammanblandning med heterogena älsklingsplaner; enda
resultatet blef ett öfverkyrkoråd. Konungen var väl" tolerant, men mera mot kyrkor än
mot individer. Hvad man såg, uppväckte misstanken för sträfvan att vinna opinion
och undertrycka öfvertygelser. På det hela taget tjenade missgreppen i kyrko- och
skolpolitiken likaledes till att öka folkets missbelåtenhet. Trots prinsens af Preussen
bemödanden uträttades ej heller något beståndande för utvecklandet af statens
maktmedel, och det högst trängande behofvet af de stein-hardenbergska reformernas
fullföljande lät ännu vänta på sig.
Fredrik Wilhelms tyska tänkesätt står öfver allt tvifvel. Med bistånd af sin vän
general von Radowitz bedref han planer på en reformering af förbundets
krigsförfattning och af kommunikationsväsendet, ja, på den nu med Braunschweig utvidgade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
