Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Italiens pånyttfödelse. - Omhvälfning i Schweiz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Honom gjorde det ingenting, att till och med välvilliga påfvar i sitt eget land
förblifvit fullständigt maktlösa gentemot det rättslösa godtycket hos ett öfverallt
ut-grenadt klerikalt gunstlingsregemente. Han drömde, att denna öfverallt utanför
Italien beryktade regering, uppfattande och ledande sin tid i kristlig anda, skulle
blifva den enande medelpunkten för Italiens land. Mot och utan påfven vore
intet möjligt, med honom allt. Med denna skimrande profetia ryckte Gioberti
sinnena med sig, ehuru hans skrift blef öfverallt förbjuden. Till och med en Mazzini
kunde icke låta bli att ännu 1847 förehålla påfven Italiens enhet som en samvetsplikt.
- Men för att komma därhän hade först det mest oväntade måst inträffa.
Så länge den munklikt förstockade Gregorius XVI innehade påfvestolen, voro
till och med de anspråkslösa förväntningarne på en förvaltningsreform, sådan
stormakterna förordat för Kyrkostaten, en omöjlighet. Alla något så när
inflytelserika platser inom förvaltningen förbehöllos alltjämt åt klerker. Inom Rom och
tillhörande landskap skall - af intresse eller vana - detta prästvälde hafva varit mindre
hatadt; däremot var det sedan länge afskydt bland den mera vakna befolkningen
i Legationerna och Markerna. Det här rådande missnöjet var så allmänt, att det
endast kunde hållas tillbaka genom schweizertrupper och genom de s. k.
»sanfe-disterna», ett militäriskt organiseradt sällskap, som påfvarne använde till bekämpande
af de frisinnade tidsrörelserna och som ända till Gregorius XVIrs död förblef ett
sannskyldigt plågoris för Kyrkostaten.
Till Gregorius’ efterträdare valdes 1846 kardinalen grefve Mastai-Feretti, i hvilken
reformpartiet, som var förberedt på under genom Giobertis profetia eller obesväradt
begagnade det klangfulla namnet för sina ändamål, snart hälsade den politiske
återlösaren.
Den nye påfven, som kallade sig Pius IX, har aldrig varit liberalt sinnad. Han
var godmodig och hade ingenting emot att blifva uppburen af folkets gunst. Som
teolog var han hela sitt lif anhängare af läran, att det af Gud inrättade påfvedömet
var ofelbart i sina utslag, och att själafrälsning endast kunde vinnas inom den
katolska kyrkan (encyklikan af den 9 november 1846). Men trots sina 54 år var han
så oklar, att han smickrat sig med möjligheten att på en gång upprätthålla sina
påfviska anspråk och i lekmännens intresse reformera det världsliga territoriet.
Därmed aflägsnade han sig från jesuiterna, hans föregångares mera konsekventa
rådgifvare, och såg sig inom kort snarare bortryckt af än själf ledande en för honom
i grund och botten främmande rörelse. Amnesti för alla af politiska orsaker fångna
eller landsförvisade, en municipalförfattning för Rom och en rådgifvande consulta
(församling) i förvaltningsfrågor, bestående af provinsernas notabler under ledning af en
kardinal, blefvo den nye påfvens svar på det jubel, som hälsat hans upphöjelse. Ännu
närmare kom han krafvet på lekmännens medverkan, när han medgaf upprättandet af
borgargarden, förmodligen ett vittnesbörd om hur mycket han ändock trott sitt system
hotadt genom den gamla kursens sanfedister. Censuren mildrades, och
allmännyttiga företag främjades. Ett af påfven med regeringarne i Piemont och Toskana
aftaladt tullförbund kunde ej förverkligas, emedan Österrike höll tillbaka det
topografiskt oumbärliga Modena. Det var ämnadt att blifva fröet till ett italienskt
fursteförbund med påfviskt primat. - Däremot gjorde engelskt inflytande slut på
vacklandet i Turin. Konung Karl Albert förklarade sig beredd att, om det så skulle
vara, stiga till häst med alla de sina för Italiens Oafhängighet. Han tillmötesgick
därmed sina undersåtars alltmera stormande fordringar, sådana de uttalades på fester
och allahanda kongresser inom och utom landet. Uppmuntrad af påfvens hållning,
lät han hänsynen till Österrike falla, i det han utvidgade municipalrådens rättigheter,
mildrade censuren och upphäfde domstolsprivilegier utom på det andliga området.
Den österrikiska politiken gjorde hvad den kunde för att hålla fast hofven och
uppmuntra till motstånd mot »omstörtningspartiet». Man hade för länge sedan,
oaktadt egna finansiella svårigheter, gjort sig förtrogen med tanken på väpnadt
inskridande. Man endast undvek ordet intervention, då man i december 1847 ingick
ett försvarsförbund med Modena, som snart biträddes af Parma och som gaf
Österrike rätt att rycka in hvilket ögonblick som helst. Den kejserliga diplomatien var
i spänd uppmärksamhet, och fältmarskalk Radetzky höll noga vakt i Milano.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
