Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Italiens pånyttfödelse. - Omhvälfning i Schweiz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIENS PÅNYTTFÖDELSE. - OMHVÄLFNING I SCHWEIZ. 199
Efter de erfarenheter beträffande uppfattningen af asylrätt och neutralitet, som
samlats under hetsjakten efter politiska flyktingar i Schweiz och dess 22 med
oinskränkt polismyndighet utrustade kantoner, skulle det hafva varit naturligt, om
stormakterna å sin sida ställt sig mera gynnsamt till en starkare centralisation af det
lösa statsförbundet. Men alltifrån första framträdandet af yrkanden på en
författningsrevision sökte de tvärtom verka för bibehållandet af det bestående. De gingo så
långt, att de ville göra fortvaron af den neutralitet, som 1815 folkrättsligt
tillförsäkrats landet, beroende ej blott, som rätt var, af kantonernas integritet utan af
oföränderligheten i den ställning, som medgifvits dem i förbundsfördraget. Det må
lemnas oafgjordt, huruvida denna protektionslusta härflöt ur det allmänna
förmyn-derskapssystemet eller ur önskan att fasthålla kantonerna under ledning af
ärftliga herresläkter i stället för att utlemna dem till den fruktade demokratien. Men
det var i alla fall ett påfallande faktum, att makterna läto förbundet lemna sina
förpliktelser ouppfyllda utan att tillstädja det att sätta sig bättre i stånd att uppfylla
dem. Mazzinis agitation och ett framför allt af arbetare bestående »Ungt
Tyskland» af mycket radikal färg underhöllo alltjämt stormakternas motvilja mot en
ombildning af schweiziska förbundet, som de i sin ängslan endast kunde föreställa
sig som ett medel för revolutionär propaganda. De ville icke inse, att behofvet af
en inre reform numera började att delvis blifva påtagligt äfven för de konservative.
Den stora politiken med sin polismässighet dömde efter antidynastiska öfverord
och refränger, som inberättades ur flyktingskretsarne.
I det sedan århundraden paritetiska landet började nu äfven de religiösa
motsatserna att göra sig gällande, detta närmast beroende på den otåliga brådskan
hos hetlefrade demokrater och på den jesuitiska nykatolicismens världseröfrande
tendenser. Konflikten blef uppenbar 1841 i kantonen Aargau, där det
ultramontana partiet upprest sig mot en beslutad författningsändring och bestraffats genom
en hänsynslös indragning af munkklostren. På grund af religionsblandningen i många
kantoner kom larmet mycket buller åstad.
Det kyrkliga elementets indragande i den politiska motsatsen blef snart det
skarpaste vapen för det radikala motpartiet, när ultramontanismen i hopp om
främmande understöd trodde tiden kommen att i Schweiz sätta allt på ett kort. Detta
inträffade, när Luzern 1844 beslöt att inkalla jesuiterna och åt dem öfverlemna
kantonens hela undervisningsväsen. I vissa delar af Schweiz, såsom Freiburg, funnos
visserligen redan jesuiter, men det betraktades som en oerhörd utmaning, att
flertalet i kantonen Luzern, till hvilken ordförandeskapet i Edsförbundet snart skulle
komma, hade panna att sätta freden inom förbundet på spel. Från evangeliska
och radikala kantoner gjordes också obetänksamma försök att med friskaror komma
den förtryckta minoriteten till hjälp.
Edsförbundet sönderföll i två läger. I Vaud, Solothurn, Zurich och Bern
insattes radikala regeringar. Men mot slutet af 1845 trädde sju katolska kantoner,
Luzern, Freiburg, Uri, Schwyz, Unterwalden, Zug och Wallis, som det hette, till
den hotade förbundsförfattningens skydd, samman till en förening, som af
motsidan benämndes Sonderbund. l själfva verket stod det i strid med
förbundsfördragets såväl ordalag som anda. Det oaktadt fann det understöd både hos Österrike
och Frankrike; äfven Preussen, hvars konung med arfsrätt innehade det till
Edsförbundet hörande Neuchåtel, styrde till en början i samma riktning. Utan
Englands protest och lord Palmerstons förhalningspolitik skulle ett försök till
intervention näppeligen hafva uteblifvit. Också förutsatte separatförbundets ledare med allt
fog, att de skulle erhålla väpnadt understöd, och redan hade de mottagit
vapenförsändelser från Österrike, Frankrike och Piemont. Till följd häraf började de också
själfva att rusta och trotsade alla föreställningar af de förmedlande kantonerna.
Ännu hade radikalerna icke majoritet på förbundsdagen. Först när Geneve och
S:t Gallen genomfört en författningsändring, förfogade edsförbundspartiet, såsom
man kan kalla det, öfver den erforderliga majoriteten. Den 20 juli 1^47 beslöt
förbundsdagens flertal upplösning af det mot författning och folkrätt stridande
separatförbundet. Därtill kom i september ett beslut om jesuiternas utvisande ur
Schweiz. Redan arbetade en kommission på författningens ombildning. Striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
