Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 16. Frankrike intill monarkiens omstörtande år 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
Adolphe Thiers. Francois Guizot.
Målning af Madame de Mirbel. Målning af Paul Baudry.
Med radikalernas betvingande var faran för en revolutionär propaganda mycket
begränsad. Och detta var för Ludvig Filip en betingelse för att kunna bereda
Frankrike en värdig plats bland makterna.
I dogmatisk själfsäkerhet hade republikanerna väl sin motsvarighet i
legitimisterna eller karlisterna. Dessa högaristokratiska element, som voro mäktiga genom
vidlyftiga jordbesittningar, hade inställt den aktiva striden, sedan den förutvarande
hertiginnans af Berry rojalistiska propaganda (1833) fått ett oväntadt slut. De
grupperade sig, där det gällde, i motsats till den nationella trikoloren kring liljebaneret,
hvars bärare i deras ögon var den uppväxande grefven af Chambord. Till skada
för dem själfva ej mindre än landet höll sig deras ungdom mestadels fjärran
från stats- och krigstjensten. Det orléanska konungadömet fick under inga
omständigheter vänta sig anslutning eller ens eftergifvenhet från denna
principiella legitimism. Mindre ett parti än en riktning i tänkesätten var för tillfället
bonapartismen. i synnerhet sedan den beröfvats sin sammanhållande kraft genom
Napoleon I:s sons, hertigens af Reichstadt, för tidiga död, i Wien 1832. De tilltag,
som Napoleons brorson Ludvig Napoleon, ende kvarlefvande son af den forne
konung Ludvig af Holland, såsom närmaste pretendent tillät sig i Strassburg 1836
och i Boulogne 1840, företogos blott i reklamsyfte och väckte nästan endast löje. Om
regeringen sista gången trodde sig böra visa allvar, i det att den lät pärskammaren
döma prinsen till fångenskap i Ham, så blef detta för den intressante fången
endast ett tillfälle att under allvarligt studium bättre lära känna sig själf och sina
syften. Regeringen kände sig så säker, att den djärfdes tillskrifva sig själf känslor
af svärmisk hängifvenhet för den store kejsarens minne såsom nationens
gemensamma tillhörighet. Det pompösa öfverflyttandet af Napoleons aska från S:t
Helena till Invaliddömen i Paris var endast det sista steget i den riktningen. Men
bonapartismen var i tillväxt, sedan skalder och historieskrifvare, målare och
litografer med förenade krafter skapat en legend om den store och gode kejsaren. I
öfverensstämmelse med kejsardömets ursprung visade dess anhängare en viss böjelse
för den allmänna rösträtten.
Gentemot alla dessa principiellt fientliga element kunde det orléanska
konungadömet, utan egen rätt, endast stödja sig på den välmående bourgeoisien. Men så
mycket denna själfviska medborgarklass än måste vara intresserad för upprätthållandet
af lugn och ordning, visade den sig dock, ju längre det led, alltmer känslig för den
icke mindre själfviske konungens politik, som syntes rent personlig och utan värdighet.
De franska fabriksarbetarne befunno sig på den tiden i ett tryckt läge, men
detta dref endast regeringen och de härskande partierna till medlidande, icke till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
