Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. De gamla makternas sammanstörtande i Centraleuropa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 H. ULMANN, EUROPA UNDER REAKTIONENS TIDSÅLDER.
österrikiska öfverväldet i Lombardiet-Venezien. Det sätt, hvarpå Österrike utöfvade
sin hegemoni i Italien - till hvars rättfärdigande man uppfunnit formeln, att man
måste försvara Rhen vid Po - var egnadt att fördärfva andan hos de öfriga
furstarnes undersåtar. Ty bakom hvarje hårdhet, hvarje vägran af eftergift för tidens kraf
vädrade dessa med fog ett nytt utslag af det ovärdiga tvång, som Österrike utöfvade
på de italienska furstarne. Den i risorgimento framträdande moderata rörelsen hade
just därför vunnit adel och bildade, att den närmade och förenade furstehus och
folk i motsats till den mellan och öfver båda sig upphäfvande österrikiska makten.
Under tillbakaträngande af provinsiell afundsjuka hade den stora nationella idéen
småningom arbetat sig fram till bärande princip hos de bildade, och den såg sina
främsta motståndare i främlingarne, i tedeschi, såsom man kallade österrikarne. Icke
endast i Lombardiet-Venezien hade den utvecklat sig till hat mot Österrike. De
hinder detta lade i vägen för Italiens enande under påfvens ledning måste i hetlefrade
patrioters ögon gifva ett sken af berättigande åt den från Ma/zinis läger underblåsta
radikala uppfattningen, att Italiens enhet måste genomföras i republikansk form och
med fördrifvande af dynastierna.
Gentemot denna nywelfiska nationalidé trodde sig Österrike under alla
omständigheter kunna - förutom Modena och Parma - räkna på den halsstarrigt
absolutistiske konungen af Båda Sicilierna. För det lombardo-venezianska området
kunde det kanske under lugna tider vara nog med kommunala reformer; först och
främst måste det emellertid med stark makt hållas i tukt och hörsamhet. På de
civila ämbetsmännen af italiensk härkomst var emellertid ej mycket att lita. Och
midt under styrelsens ögon anställde patrioterna såväl i Milano som i
universitetsstaden Padua (i början af januari 1848) demonstrativa förföljelser mot tobaksrökare
i syfte att minska statsmonopolets afkastning för österrikarne och därmed äfven
deras krigsmakt.
Den 12 januari 1848 kom det allmänna missnöjet till utbrott i Palermo; under
de följande dagarnes strider gjorde sig Sicilien oberoende. Ön ville blifva en stat
för sig med eget parlament efter 1812 års reviderade författning. Endast en
personalunion med Neapel syntes till en början antaglig. Under tiden hade ett
omslag ägt rum inom det opålitliga Neapel. Med hänsyn till hvad som inträffat på
Sicilien och stämningen inom hären vågade konungen icke vädja till vapen gentemot
en utbrytande rörelse. Den 29 januari utlofvade han och den 10 februari proklamerade
han en författning med ansvariga ministrar. Makten öfver hären samt ledningen af
utrikes angelägenheter skulle emellertid stanna omedelbart hos konungen. De trogna
lazza-ronerna trodde dock icke på omvändelsens allvar, och äfven bland de konstitutionelle
rådde misstro. Men vare sig det nu berott på hänsyn till Sicilien eller möjligen
på önskan att icke låta öfverflygla sig af Piemont - faktum var, att det
metter-nichska systemets trognaste adept först affallit. Neapel var den första
konstitutionella staten på halfön.
Skulle nu de reformvänliga regeringarne å sin sida förblifva overksamma?
Anhängarne af risorgimento i Turin, som i pressen företräddes af grefve Cavour, hade redan
före resningen i Neapel yrkat på en författning. Till dem slöt sig nu
municipal-styrelsen. I Genua ropade man på nationalbeväpning och jesuiternas fördrifvande.
Efter lång kamp med sina politiska och religiösa betänkligheter beslöt sig konung
Karl Albert den 8 februari för utfärdandet af det statut, som senare utvecklade sig
till konungariket Italiens författning.
Tills vidare kände detta endast tolerans mot gammalkatolikerna, medan den
författning, som den 17 februari utfärdades i Toskana, fastställde samvetsfrihet. Här liksom i
Neapel hade man tagit den franska kartan till förebild. I Rom lät påfven länge bedja
sig, och först sedan Frankrikes författning och tron störtat ihop, tog han ett
afgörande steg (den 14 mars). Vid sidan af de två kamrarne förbehöll hans statut
en afgörande röst åt kardinalkollegiet, och censurens upphäfvande utsträcktes
icke till religiösa böcker. Den ansvariga ministären, som till två tredjedelar
bildades af lekmän, erhöll kardinal Antonelli till president. Äfven i Rom svajade nu
trikoloren. Det egendomliga försöket att om än i möjligast skonsamma form
pålägga härskaren öfver en världskyrka en konstitutionell småfurstes fjättrar bidrog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
