Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den nationella rörelsens undertryckande i Tyskland, Österrike och Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NATIONELLA RÖRELSENS UNDERTRYCKANDE I TYSKLAND, ÖSTERRIKE OCH ITALIEN. 245
Schwarzenberg en not, som tillmötesgick alla Österrikes fordringar och i ersättning
endast fordrade inställandet af de österrikiska rustningarne. Den preussiska arméen
blef visserligen mobiliserad, men Manteuffel urskuldade denna åtgärd inför den
österrikiske gesanten därmed, att den endast åsyftade att lugna den allmänna
meningen. Under tiden hade bayerska trupper inryckt i Kur-Hessen i och för
förbundsexekutionen och likaså preussiska till de författningstrogna hessarnes hjälp.
Mellan dessa trupper kom det till en förpostfäktning vid Bronzell den 8 november.
Lyckligtvis voro ej blott den tidens politiker obetydliga utan äfven deras offer -^- de
utgjordes vid Bronzell endast af ett par sårade österrikiska jägare och af en preussisk
husarhäst.
Medan beslutet att ej lemna den diplomatiska vägen verkade förlamande på
preussisk sida, öfvergick Schwarzenberg till anfall på skärpen. Han befallde den
österrikiske ministern i Berlin att begära sitt pass, om icke preussarne omedelbart
återkallades ur Hessen. Manteuffel hoppades ännu att kunna afvända detta skymfliga
nederlag genom att uppoffra unionen; den 15 november meddelade Preussen unionens
furstekollegium, att det betraktade författningen af den 26 maj som upphäfd, och
unionen upplöstes sålunda i all stillhet. Men Schwarzenberg vidhöll det oaktadt
sitt kraf på Hessens omedelbara utrymmande, medan Fredrik Wilhelm å sin sida
i ett trontal förklarade sig beredd att i nödfall med vapen häfda sin goda rätt.
Den afgörande tvekampen syntes oundviklig, men än en gång gaf konungen efter.
Han utbad sig af Frans Josef en personlig sammankomst mellan Manteuffel och
Schwarzenberg för att kunna åstadkomma en fredlig lösning af tvistefrågorna. Att
den senare vid mottagandet af denna anhållan yttrat de hånfulla orden: »Först
förnedra, sedan förinta Preussen», är endast en legend. Schwarzenberg skulle dock hafva
föredragit ett afgörande med vapenmakt och gick därför ogärna med på ett möte i
Olmutz. Till Beust sade han vid ett senare tillfälle: »Ni skulle hellre hafva sett,
att det kommit till handgripligheter; jag också». .- Den 28 november möttes
Österrikes och Preussens ombud i värdshuset Zur Krone i Olmutz. Resultatet af
för-handlingarne blef, att Preussen samtyckte till alla Österrikes fordringar, till
förbundsexekutionen i Hessen, till Schleswig-Holsteins uppgifvande åt Danmark och till den
gamla förbundsförfattningens återställande. Det var ett grymt själfbedrägeri, när
Fredrik Wilhelm sökte intala sig själf, att konventionen i Olmutz var en stor lycka
för alla de deltagande, emedan, såsom han sade till det engelska sändebudet, »den
förhindrat Preussens seger öfver Österrike, en seger, som med den österrikiska
monarkiens inre upplösning skulle varit oundviklig».
Endast få preussare delade sin konungs uppfattning; flertalet såg med smärta
och harm, att Fredrik den Stores stat, i stället för att draga svärdet för sin ära,
endast tiggt sig till Österrikes medgifvande att få hjälpa Hassenpflug att tukta det
hessiska folket och Danmark att kufva Elbehertigdömena. Preussen hade i Olmutz
lidit ett ännu skymfligare nederlag än en gång vid Jena. Hoppet på Tysklands
uppbyggande i värdigare gestalt och i nationell anda hade kommit på skam, den
heliga alliansen men på samma gång tsarrikets öfvervälde öfver Österrike och Preussen
hade återvändt i full styrka. Äfven de af »Österrikes skydds- och fridsängel» -
såsom sådan hälsades furst Schwarzenberg i lyckönskningsadresser af österrikiska
städer - beviljade konferenserna i Berlin och Dresden hade intet annat syfte än en
återgång till den gamla förbundsförfattningen. I maj 1851 upptog förbundsdagen i
Frankfurt ånyo sin verksamhet; med den återvände den gamla striden mellan ett
österrikiskt Stortyskland, preussiska unionsideer och mellanstaternas önskningar om
ett tredeladt Tyskland (Österrike, Preussen och »det egentliga Tyskland», som skulle
omfatta mellan- och småstaterna). Sin största triumf firade Schwarzenberg genom
ett alliansfördrag i Dresden, hvari Preussen på tre år garanterade kejsarstaten dess
allvarsamt hotade italienska besittningar. Men en ovärderlig vinst var det för
Tysklands framtid, att Schwarzenberg ej lyckades i sina bemödanden att spränga
tullföreningen.
Så öfverraskande framgångar skulle Österrike väl näppeligen hafva vunnit, om
icke ett tronskifte försiggått därstädes i december 1848. Furst Schwarzenberg, själen
i »den starka regering», som satt till sin uppgift att nedslå revolutionen, hans svåger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
