Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Kriget 1866 och det nya Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
häfda de folkrättsliga bestämmelserna och skydda europeiskt kapital sammanslöto
sig Frankrike, England och Spanien genom en konvention i London (den 31 oktober
1861). Då Juarez lemnade de förbundnes ultimatum obesvaradt, förenade sig de tre
makterna om en gemensam expedition till Centralamerika. Den 1823 uppställda
Monroe-doktrinen hade visserligen icke hindrat europeiska regeringar att utsända
krigsskepp för att utöfva tryck på amerikanska stater, som försummade sina
betalningsskyldigheter, men aldrig förr hade denna påtryckning användts i så stora mått
som nu. Man behöfde icke befara, att unionen skulle komma sin granne till hjälp,
ty dess stridskrafter voro bundna genom inbördeskriget. Men Juarez kunde i stället
med säkerhet räkna på att de angripande makternas endräkt ej skulle blifva
långvarig. Medan briter och spanjorer ej hade några planer mot republikens
Oafhängighet, stod Napoleon redan i förväg i förbindelse med monarkiskt sinnade
mexikaner i afsikt att »i civilisationens intresse» gifva landet ett öfverhufvud. Då dessa
planer kommo i dagen, drogo sig de spanska och de engelska trupperna tillbaka
från Mexiko, men fransmännen trängde från Vera Cruz inåt landet. Vida större offer
än svärdet kräfde det af den tropiska solen kokade giftet, den gula febern. Gång
på gång måste nya trupper utsändas från Frankrike; rustningar och underhåll drogo
en kostnad på nära 400 millioner francs. Napoleon ville icke uppgifva kriget,
genom hvilket »den latinska rasen skulle återvinna sin glans på andra sidan
Oceanen». Först i juni 1862 anlände fransmännen efter otaliga strider till hufvudstaden
Mexiko. En af general Forey bildad rojalistjunta beslöt republikens förvandling till
ärftlig monarki. Till landets öfverhufvud hade Napoleon redan utsett kejsar Frans
Josefs broder, den äregirige och högtbegåfvade ehuru något fantastiskt anlagde
ärkehertig Maximilian af Österrike, hvilken förut som ståthållare i Lombardiet-Venezien
lagt i dagen både nit och omdöme, ehuru hans liksom alla andras försök att försona
italienarne med det österrikiska herraväldet var på förhand dömdt att misslyckas.
En lämpligare man att utföra Napoleons planer i Mexiko tycktes ej stå att uppleta.
Olyckligtvis hade äfven Maximilians gemål, den belgiske konungen Leopold I:s
dotter Charlotta, sinne för det äfventyrliga. Så lyckades Napoleon öfvertyga det unga
fursteparet, att en prins af Karl V:s hus, hvars välde äfven omfattat det guldrika
sagolandet i väster, bättre än någon lämpade sig för att blifva det af ständiga
inbördeskrig sönderslitna landets räddare och pånyttfödare. Trots sin familjs och sina
vänners afrådan antog Maximilian den mexikanska kejsarkronan, sedan den af
honom betingade folkomröstningen i Mexiko till följd af fransmännens skickliga
manövrering gifvit en stark majoritet till förmån för den nye härskaren.
I maj 1864 landstego Maximilian och Charlotta i Vera Cruz. Men på det
glänsande mottagandet af jublande folkskaror följde missräkning på missräkning. Det
förut allsmäktiga prästerskapet ville lika litet som den franske öfverbefälhafvaren
Bazaine afstå ifrån makten; den intrigante marskalken skall en tid till och med
hafva hyst tanken på att själf blifva kejsare eller åtminstone president. »Marskalk
Bazaines öde», säger prinsessan Agnes af Salm-Salm, som var gift med en af
kejsarens adjutanter, »skulle icke undgå att väcka deltagande, om han endast förbrutit
det, för hvilket han dömdes af en icke alldeles opartisk domstol; men han har
förverkat alla anspråk på sympati genom det sätt, hvarpå han uppförde sig i Mexiko.»
Den af ädla bevekelsegrunder ledde kejsaren gjorde sig all möda att vinna folkets
tillgifvenhet, sprida upplysning och återställa lugn och ordning. Men dessa
ansträngningar misslyckades genom alla partiernas hat och finansernas öfver all beskrifning
usla tillstånd; trots enskilda framgångar lyckades kejsaren ej få bukt med Juarez,
som var i oaflåtlig verksamhet för att störta främlingsväldet. Äfven Förenta
staternas inflytande verkade förlamande. En protest från den amerikanska regeringens
sida omintetgjorde upprättandet af en österrikisk främlingslegion. Värre än allt annat
var dock, att Napoleon drog sin hand tillbaka från hela affären, när han till slut
insåg, att hans verk ej hade någon framtid. Trots sina förut gifna löften indrog
han både militäriskt och finansiellt sin hjälp, och Bazaine utrymde Mexiko. På alla
föreställningar och böner svarades endast, att den kejserliga regeringen nu måste
inrätta sig på egen hand. För att icke prisgifva sina anhängare åt undergång
vägrade Maximilian äfven att afsäga sig kronan. Kejsarinnan begaf sig i juli 1866 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
