Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Det andra franska kejsardömets nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ANDRA FRANSKA KEJSARDÖMETS NEDGÅNG. 303
konvention med Italien, hvari han lofvade att inom två år draga alla franska trupper
tillbaka från italienskt område, mot det att Viktor Emanuel förpliktade sig att
respektera och försvara Kyrkostatens dåvarande gränser.
Napoleon höll sitt löfte; men när de sista fransmännen 1866 inskeppade sig i
Civitavecchia, var Garibaldi genast färdig att upptaga sina gamla planer mot Rom,
och hans »rödskjortor» uppdöko åter på romerskt område. Det klerikala partiet i
Frankrike, som under ledning af sådana män som Veuillot och Dupanloup mer än
en gång beredt Napoleon svårigheter, fordrade nu energiskt, att den katolska kyrkans
trogna försvarare återigen skulle ingripa till skydd för den heliga stolens
Oafhängighet; genom fegt uppgifvande af denna roll skulle Napoleon belasta sig med samma
skuld som Pilatus, då han genom sin lamhet åsamkade sig ansvaret för Kristi död.
Napoleon fann sig nödsakad att framställa klagomål hos den italienska regeringen
öfver kränkning af septemberkonventionen. Till påfvens skydd affärdades en fransk
armékår, och denna i förening med »nyckelsoldaterna» stötte på friskarorna vid
Mentana. Det nya franska chassepotgeväret »gjorde under», och fransmännen vunno
en lätt seger (den 3 november 1867); därefter inlades ånyo fransk besättning i Rom
och i Civitavecchia. Men Napoleon kunde själf ej glädja sig åt den lättvunna segern,
ty det låg i öppen dag, att han därigenom förverkat anspråken på Italiens
tacksamhet.
Äfven i den så kallade luxemburgska frågan, där Napoleon kom i ny tvekamp
med Bismarck, drog den förre det kortare strået. I synnerhet efter offentliggörandet
af de dittills hemlighållna anfalls- och försvarsförbunden mellan det nordtyska
förbundet och de sydtyska staterna tröttnade ej oppositionen i kammare och press att
förevita Napoleon, att äfven Frankrike lidit ett svårt nederlag vid Sadowa; därför
brann kejsaren af ifver att finna en kompensation, och han trodde sig hafva funnit
en sådan i storhertigdömet Luxemburg, som Wienkongressen öfverlemnat till
konungen af Nederlanden. Detta land hade tillhört Tyska förbundet men efter dettas
upplösning 1866 ej upptagits i Nordtyska förbundet. Ovilja mot Preussen jämte
finansiella svårigheter bragte nu konung Wilhelm af Holland pä den tanken att sälja
det fransk-tyska mellanlandet till kejsarriket. Affären tycktes redan vara uppgjord,
då Bismarck trädde emellan. Som målsman för den allmänna meningen i Tyskland
riktade han den förklaringen till holländska regeringen, att Preussen skulle betrakta
det som krigsanledning, ifall ett land afträddes, som hörde till tyska tullföreningen
och hade tysk besättning i sin hufvudstad (den 3 april 1867). Detta hade den
verkan, att konung Wilhelm uppgaf affären, och icke heller Napoleon ville för en så
betänklig affär inlåta sig i krig; lösningen af frågan skulle öfverlemnas åt en
stormaktskonferens i London. Här bestämdes det, att Luxemburg skulle blifva en
själfständig stat med af de europeiska stormakterna garanterad neutralitet. Preussen
uppgaf sin rätt att hålla besättning och samtyckte till slopandet af Luxemburgs
fästningsverk, däremot förblef storhertigdömet medlem af den tyska tullföreningen.
Samtidigt med den luxemburgska frågans framträdande lät Napoleon i Wien
erbjuda ett förbund. Här hade sådana män som Mensdorff och Esterhazy äfven efter
katastrofen vid Königgrätz bibehållits i kabinettet, och i spetsen för detsamma hade
trädt den förre sachsiske ministern grefve Beust, som ansågs för fiende till Preussen.
Hela skulden till kejsarstatens olycka skylldes nu på Benedek, ja till och med
segraren vid Lissa, amiral Tegetthoff, hade omedelbart efter ett lysande mottagande i
Wien fallit i onåd. Marken tycktes alltså väl beredd för ett förbund med Frankrike.
Som lön förespeglades Österrike landvinningar i Schlesien eller i Sydtyskland.
Bismarcks offentliggörande af anfalls- och försvarsförbunden med de sydtyska staterna
hade känts som ett hårdt slag äfven i Wien, där de betecknades som >en
antecipe-rad kränkning af freden i Prag». Den kallt reserverade men hvarje utmaning
undvikande hållning, som Österrike dittills iakttagit gentemot Nordtyska förbundet,
hotade att slå öfver i öppen fiendskap. På hösten 1867 sammanträffade kejsarne af
Frankrike och Österrike i Salzburg, och här fortsattes Underhandlingarne. De förde
dock lika litet till något resultat som den medling mellan Österrike och Preussen,
som på Bismarcks uppdrag försöktes af den bayerske diplomaten grefve Tauffkirchen.
I allmänhet kunde Napoleon väl räkna på att man i Wien satte högsta värde på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
