Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Det andra franska kejsardömets nedgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
vänskapligt samförstånd med Frankrike, men han missräknade sig, då han antog,
att Beust när som helst var beredd till krigiska äfventyrligheter.
Någon tröst erbjöd den glänsande framgången med världsutställningen i Paris
1867, men öfver denna ljusa tafla föll dock den mörka skuggan af den mexikanske
kejsar Maximilians skymfliga afrättning. I den lagstiftande kåren fordrade
opposi-tionshöfdingarne Jules Favre och Thiers, hvilken nu från arbetet på sin
Napoleons-historia återvändt till det aktiva politiska lifvet, att kostnaderna för det mexikanska
äfventyret skulle framläggas; visserligen ställde sig kammarens majoritet ännu
alltjämt afvisande till alltför radikala kraf, men mer och mer sammansmälte antalet af
»mameluckerna», på hvilkas röster hofvet med full visshet kunde räkna. Till och med
den ur oppositionsleden till regeringspartiet öfvergångne Ollivier vände sig lidelsefullt
mot »vice-kejsåren»
Rou-her och fordrade ansvariga
ministrar. Det kom
upprepade gånger till
gatuupp-lopp. Press och kammare
återljödo af de outtröttliga
klagomålen öfver
nederlagen i utrikespolitiken, öfver
slöseriet, praktlystnaden
och korruptionen bland de
härskande kretsarne.
Kejsaren kunde icke dölja för
sig, att hans popularitet
lidit ett svårt afbräck, men
han hoppades kunna lätt
bota skadan genom
liberala reformer. Den
misshaglige Rouher måste 1869
nedlägga sin portfölj för att
i stället intaga den visser-
Émile Ollivier.
Efter fotografi.
ligen icke mindre viktiga
ordförandeplatsen i
senaten. Ollivier, ledaren af
den konstitutionella
majoriteten, trädde i spetsen
för ett nytt kabinett, som
kallades parlamentariskt
och hälsades som »hoppets
ministär». Men det var
ej så säkert, att kejsaren
uppriktigt ville inrätta sig
efter en konstitutionell
regeringsform. Ollivier
genomdref emellertid, att den
hänsynslöse
Seineprefekten Haussmann måste taga
afsked, att arbetarledaren
Ledru-Rollin fick amnesti,
att kejsarens kusin Pierre
Bonaparte, Luciens son,
ställdes inför rätta för ett mordförsök samt att val- och tryckfrihet fullt betryggades.
Men Gambetta och Favre fortforo att bekämpa regeringen, och det var fara vardt,
att inledandet af en liberal era skulle försvaga kejsardömets gamla kraft. Till en
början sjöng man visserligen det storsinta statsöfverhufvudets lof i alla tonarter.
Med högtidligt patos afslutade Ollivier den 27 mars 1870 sålunda sitt
tacksägelsetal i lagstiftande kåren: »Plutarchos säger: ’Det största en människa kan
utföra gör hon, när hon i besittning af oinskränkt makt gifver sitt folk friheten.’
Vår kejsare har denna ära. Hvem i världshistorien delar den med honom?»
Ehuru intet nödtvång förelåg att kalla folket, som ju kunde kungöra sin vilja
genom valen, till omröstning om författningsändringen, och ehuru oppositionen
helt naturligt var emot en åtgärd, hvars utgång enligt dess mening var själfklar,
ansåg Napoleon af dynastiska skäl ett plebiscit fördelaktigt. Det officiella
maskineriet arbetade oklanderligt, och den 8 maj 1870 uttalade det franska »folket»
sitt godkännande af de liberala reformerna med 7,350,000 ja mot 1,588,000 nej.
Emellertid måste det oroa kejsaren, att af nejrösterna icke mindre än 47,000 kommo
från arméen och flottan. Inom dessa kretsar klagades också högljuddare än
annorstädes, att den kejserliga regeringen försummade att åt en nation, som gick i spetsen
för civilisationen, äfven bibehålla den ledande politiska platsen i Europa. Endast
ett krig mot Preussen - så trodde just de ifrigaste Bonapartisterna - på hvilket
man dessutom ännu hade att utkräfva hämnd för Leipzig, Waterloo och Sadowa,
kunde återgifva les Idées Napoléoniennes deras bleknade trollmakt och nödig trygghet
åt den kejserliga tronen. Hvarje ytterligare steg till Tysklands enande vore till
Frankrikes skada och smälek - därom voro riksöfverhufvudet, hans anhängare och
hans fiender eniga. I lagstiftande kåren klagades det till och med, att kejsaren till
sina tänkesätt icke var nog nationell. »Han har redan låtit Italien och Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
