Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
Äfven deras försök att rädda sig på egen hand hade blifvit utan resultat; alla utfall
hade brutits mot tyskarnes batterier.
Frågan, om Paris borde beskjutas, hade uppväckt allvarlig tvist i det tyska
högkvarteret. Kronprinsens generalstabschef general Blumenthal såg däri endast en
onyttig kraftuppoffring. Moltke var ingen principiell motståndare till beskjutningen, men
hufvudsakligen till följd af den oerhörda svårigheten att transportera den tunga
artillerimateriellen hade han alltmer anslutit sig till den meningen, att staden genom
uthungring borde tvingas till dagtingan. Däremot yrkade Bismarck och Roon på
formligt anfall, så mycket mer som de - och detta icke med orätt - misstänkte, att
yrkandet på skonsamhet mot Za ville lumiére berodde på yttre, icke sakliga grunder.
Först när äfven de egentliga fackmännen, artillerister och ingeniörer, yrkade
bombar-dement och sedan erforderlig belägringspark anländt från Tyskland, uppgaf Moltke
sitt motstånd och gjor-
des allvar af
beskjutningen. Ehuru verkan
icke var så betydande,
som man väntat i
fackkretsar, gjorde den dock
sitt till att å ena sidan
höja modet hos de
tyska soldaterna, som
ändtligen sluppo ifrån
att ligga overksamma,
och å den andra stegra
känslan af oro och
van-trefnad i staden. Den
19 januari företog
Tro-chu ännu ett utfall i
massa, mellan
MontVa-lérien och
konungaslottet S:t Cloud, som
skjutits i brand genom den
franska artillerielden.
Striden varade från
tidigt på morgonen till
in på natten, men
äfven den slutade med
fransmännens tillbaka-
Léon Gambetta.
Efter fotografi.
kastande. Lifsmedlen
i staden bestodo nu
mestadels af dåligt bröd
och hästkött, och
sådant återstod blott för
på sin höjd ett par
veckor. Dessutom var det
tämligen säkert, att
proletariatet skulle
begagna tillfället och för egen
räkning slå mynt af
regeringens och
borgerskapets beträngda läge.
Redan den 22 januari
ryckte beväpnade
arbetarbataljoner från
förstäderna Belleville och
Montmartre mot
stadshuset. Trochus
efterföljare general Vinoy
lyckades visserligen slå
resningen till marken,
men fruktan för en
allvarsam inbördes strid,
i jämförelse med hvil-
ken tyskarnes beskjut-
ning endast var en barnlek, gjorde slut på de sista betänkligheterna i
regeringskretsarna.
Den 23 januari infann sig Jules Favre i Versailles för att inleda underhandlingar
om Paris’ kapitulation. Det tyska krigsrådet dekreterade krigsfångenskap för alla
reguliära trupper. Till en början afslöts endast ett stillestånd på tre veckor för att
bereda tid till att inkalla en nationalförsamling i Bordeaux, som skulle afgöra frågan
om krig eller fred. Under tiden skulle Paris-forten besättas af tyska trupper,
linie-trupperna, mobilgardena och marinsoldaterna utlemna sina vapen men kvarstanna i
staden; för ordningens upprätthållande skulle dock en liniedivision och nationalgardet
få behålla vapen.
Gambetta ville trots det förtviflade läget icke uppgifva hoppet* på.en
gynnsammare vändning och uppmanade det franska folket i ett upprop att välja en
fosterländsk, behjärtad folkrepresentation, som blott ville samtycka till en ärofull fred;
för sådant ändamål borde alla, som mottagit ett högre ämbete af den kejserliga
regeringen, utestängas från valbarhet. Men när Bismarck förklarade för ministern Favre,
att han ej kunde tillåta val, som »skulle företagas under herravälde af godtycke och
förtryck», förklarade legeringen Gambettas valdekret af noll och intet värde;
Gambetta såg sig tvungen att afgå från sin post. Som väntas kunde, gåfvo valen en stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
