Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
i
omedelbart efter katastrofen åtminstone i ekonomiskt hänseende visade sig segraren
öfverlägset; det för kontributionen erforderliga jättelånet upptogs som på lek, så att
de landsdelar, som skulle hållas besatta af tyska trupper, intill dess skulden betalats,
inom kort voro inlösta.
Och dock hade den republikanska regeringen, knappt vapenstilleståndet var
ingånget, att utkämpa en ny kamp, som visserligen stannade inom ett trängre
område och icke påkallade samma väldiga folkuppbåd som den nyss afslutade, men som
lössläppte en mycket vildare fanatism. Medan fienden höll hufvudstaden innesluten
och denna den sinnliga lifsnjutningens metropol hemsöktes af den bittraste nöd, trodde
anhängarne af den i 1848 års junistrider besegrade kommunistiska riktningen
ögonblicket inne att sätta sina radikala teorier i verket. Blanqui och andra
omstörtnings-män, som dittills från England gjort propaganda för sin Internationale, hade under
sommaren 1870 flyttat sitt högkvarter till Paris. Här förbereddes nu ett väldigt
fälttåg af »det arbetande» folket mot bourgeoisien, »det förbannelsevärda» kapitalets
målsmän. Upprepade gånger kom det till sammanstötningar med
nationalförsvarsregeringen. Men riktigt hotande dimensioner antog rörelsen, först när efter
öfverenskom-melserna i Versailles de reguliära trupperna afväpnats och ordningens upprätthållande
väsentligen anförtrotts åt nationalgardet, som i grund och botten ingalunda kände
sig främmande för dessa radikala läror. Äfven tyskhatet gjorde en god del af
Parisbefolkningen fientlig mot regeringen, som hållit till godo med landsfiendens
vanärande fordringar. Den 24 februari lofvade nationalgardets flertal att ej vidare taga
order af regeringen utan af »centralkommitteen», ett utskott af den internationella
arbetarassociationen. Snart kom det också till mordgärningar och illdåd i den stora
revolutionens stil; liksom på Robespierres tid skulle skräcken befästa de nya
makt-hafvarnes ställning. De tyska truppernas intåg i Paris begagnades till att »rädda»
nationalgardets kanoner undan preussarne genom att föra dem upp på det Paris
behärskande Montmartre. När general Vinoy efter tyskarnes borttagande ville hemta
tillbaka kanonerna, satte sig nationalgardet däremot, och det utbröt den 18 mars en
allmän resning inom arbetarkvarteren. Som regeringen icke heller kunde lita på
linietrupperna, måste den formligen uppgifva hufvudstaden; Paris var sålunda
fullständigt i kommunens händer. Det af medlemmar af Internationalen och af
delegerade ur nationalgardet sammansatta centralutskottet med Assy i spetsen slog sig ned
på stadshuset, lät hissa den röda fanan på alla offentliga byggnader och tog
formligen i sin sold nationalgardet, som räknade 100,000 man med 200 kanoner och
mi-trailleuser. Statsregeringen, som i stället för de hemtågande landsfienderna slagit sig
ned i Versailles, stod länge rådlös gentemot den mäktiga folkrörelsen; hon drog äfven
de sista regementen, som förblifvit trogna, tillbaka till Versailles och gjorde
ingenting för att skydda sina talrika anhängare i Paris. Nationalgardets rättmätige
öfverbefälhafvare öfverste Langlois brydde sig ingen om att lyda. Tjugu regeringsvänliga
märer ställde sig visserligen emot männen på stadshuset som laglig öfverhet, men
de voro fullkomligt maktlösa inför de upproriskes förkrossande öfvermakt.
Under trycket af dessa förhållanden utföllo kommunalvalen den 26 mars helt och
hållet i det organiserade proletariatets anda. Alla revolutionsledarne, Blanqui, Assy,
Felix Pyat, Delescluze, Flourens och andra, invaldes i kommunalrådet, och
centralutskottet upplöste sig. Den nya kommunen bildade i stället för ministerierna tio
folkkommissioner, medelpunkt för styrelsen förblef Hotel de Ville. Till kommendant
öfver Paris utsågs en commis, Bergeret. Öfverbefälet öfver »de federerades»
krigsmakt lemnades åt en underlöjtnant, en arbetare och en apotekare. För att få
penningar till sold åt nationalgardisterna plundrade man kyrkorna och tog i beslag
deras liksom enskilda hatade rike mäns egodelar. I Paris gick allt efter önskan,
däremot misslyckades försöket att äfven i andra franska storstäder upprätta
Inter-nationalens herravälde. Och likaså misslyckades det tåg till Versailles, som efter
mönstret af den 5 oktober 1789 sattes i scen för att spränga nationalförsamlingen.
Så mycket vildare gingo radikalerna till väga mot sina motståndare i Paris. Minnet
af den stora revolutionens »af hela jordkretsen beundrade» bragder verkade
berusande på de små epigonerna, ja, till och med verkligen betydande personligheter
föllo offer för den fatala suggestionen, såsom den store målaren Courbets exempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
