Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK-TYSKA KRIGET 1870-1871.
321
visar, hvilken, för att öfverträffa jakobinen David, uppgjorde och verkligen
genomförde den groteska planen att kullstörta Vendömekolonnen, »militarismens skym fliga
minnesmärke». För att hämnas sin i Versailles fysiljerade »general» Duval läto
kommunarderna skymfligen afrätta ärkebiskop Darboy och andra andlige. Till slut
trodde dock Mac Mahon, som efter Vinoy tagit befälet öfver regeringstrupperna, sina
stridskrafter nog starka för att kunna tukta staden Paris för dess »affall från
Frankrike». Sedan midten af april började han på allvar operera mot de fort, som icke
voro besatta af ty-
ska trupper.
Kommunen gjorde
förtvifladt motstånd; det
oaktadt föll det ena
utanverket efter det
andra i de
belägrandes händer. Genom
tillsättande af ett
välfärdsutskott på fem
ledamöter sökte man
åstadkomma en
starkare koncentreringaf
stadsstyrelsen, men
det gamla
centralutskottets intriger
gjorde hvarje enhetlig
ledning illusorisk.
När stridens utgång
ej längre var
tvifvelaktig, beslöt
kommunen på förslag af
diktatorn Delescluze
att till kommunens
»likbegängelse» sätta
i brand alla
offentliga byggnader, de af
Victor Hugo och
andra barder
mångbesjungna »världens
under». När
regeringstrupperna den
21 maj genom
Saint-Cloud-porten inryckte i staden, blef det
vanvettiga beslutet
också satt i verket.
Under sju dagars
barrikadstrider sjönko
sålunda Tuilerierna,
Palais Royal, Hotel
de Ville och många
andra
statsbyggnader, kyrkor och
teatrar i aska. Men
omsider lyckades det att
taga de sista
barrikaderna, så att
kommunens uppror
kunde anses besegradt.
50,000
kommunar-der fördes fångna
till Versailles, men
de flesta lyckades
undandraga sig straff
genom flykt. De
djärfvaste af
kommunens ledare,
Delescluze, Dombrow-sky och andra, hade
funnit döden i gatustriderna, andra blefvo skjutna eller deporterade, för att af
Inter-nationalen i London firas som »framtidsstatens martyrer».
Underhandlingarne om den definitiva freden mellan Frankrike och det nya tyska
riket öppnades först i Briissel. De franska underhandlarne gjorde sig ingen brådska.
Uppenbarligen var det deras mening att afvakta gynnsammare tidsförhållanden för
att kullkasta eller åtminstone mildra de i preliminärfördraget uppställda villkoren.
Men när Bismarck i tyska riksdagen förklarade, att kriget skulle fä ett värdigt
nach-spiel, om franska regeringen icke hade kraft eller god vilja att uppfylla sina
förpliktelser, och när man tillika inställde hemsändandet af de franska krigsfångarne,
som Thiers hade trängande behof af för att nedslå kommunardupproret, började
Underhandlingarne gå i raskare tempo. Den franska regeringen erbjöd sig själf att
fortsätta dem i en tysk stad. Den 5 maj sammanträdde i Frankfurt am Main
Bismarck och grefve Arnim från den tyska sidan samt Jules Favre, finansministern
Pouyer-Quertier och deputeraden Goulard från den franska. I hufvudsak förblef det
vid bestämmelserna i Versailles; endast i afseende på gränsförhållandena företogos
några förändringar med hänsyn till befolkningens nationalitet och fordrades starkare
garantier för fredsbestämmelsernas utförande. Den 10 maj undertecknades
fredsfördraget. »Den stora kampen mellan de båda nationerna», heter det i den preussiska
generalstabens stora arbete, »var efter sju månaders strid slut. Hvad den segrande
Monsieur Thiers utbetalar
krigsskadeersättningen.
Karikatyr af Amand.
Världshistoria VI.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
