Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Det enade Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET ENADE ITALIEN. 323
ett skärande missförhållande - gentemot 29 tyska biskopar t. ex. stodo 176 italienska
- och denna omständighet blef afgörande för underhandlingarnes gång. Medan de
tyska, franska och engelska biskoparne öfvervägande voro emot förslaget, kämpade
flertalet för detsamma. Den 26 januari 1870 riktade de tyska och österrikiska
biskoparne en af kardinalärkebiskopen i Wien, Rauscher, författad adress till påfven
med enträgen bön, att han ej måtte till diskussion framlägga en lära, mot hvilken
äfven den uppriktigt troende måste uppresa sig. Men påfven, som otvifvelaktigt var
öfvertygad om sakens rättmätighet och gagn, stod ej att beveka. Den 6 mars fingo
konciliefäderna den ödesdigra lärosatsen om påfven i Rom och hans ofelbarhet sig
förelagd »till pröfning». Under åberopande af Herrens ord: »Du är Petrus o. s. v.»
togs sålunda för påfven i anspråk, att han ej kunde taga fel, då han som folkens
lärare afgjorde, hvad som i tro och moral vore att beakta af hela kyrkan. »Skulle,
hvad Gud förbjude, någon fördrista sig att motsäga denna vår definition, så affallet
han därmed från den katolska trons sanning och från kyrkans enhet.» Ehuruväl
sådana hotelser betydligt inskränkte pröfningens frihet, höjde biskop Dupanloup i
Orleans, biskop Kenrick i S:t Louis och andra modigt sina röster mot »den
kyrkliga revolutionen». Biskop Strossmayer från Djakovar i Slavonien vågade till och
med det påståendet, att äfven akatoliker kunde vara verkligt religiösa och
följaktligen Gudi behagliga; men han nödgades genom flertalets larm att afbryta sitt
föredrag. De så kallade liberala biskoparne kunde icke dölja för sig, att deras
sak var förlorad; den ene efter den andre upphörde att infinna sig vid
sessionerna. Däremot såg man oupphörligt processioner draga genom staden, som
anropade den heliga jungfrun och helgonen om den påfliga ofelbarhetens nådegåfva;
präster och äfven en och annan högskolelärare i Rom ingåfvo böneskrifter till
förmån för dogmen, till och med konciliefädernas kammartjenare gåfvo offentligt uttryck
åt sin önskan att ju förr dess hellre blifva delaktiga i åtnjutandet af ofelbarhetens
hälsosamma frukter. Den 18 juli, alltså en dag före den franska krigsförklaringens
inlemnande i Berlin, skred man till omröstning om schema de ecclesia et de Romano
pontifice. 547 röster gåfvo placet, endast 2 (biskop Riccio från Cajazzo och biskop
Fizgerald från Little Rock i Amerika) non placet; öfriga motståndare till nyheten hade
af hälsoskäl eller under andra förevändningar hållit sig borta.
Genom konciliets beslut hade till dogm upphöjts: Påfven är den undervisande
och tillika den laggifv^nde kyrkan; den, som förnekar hans ofelbarhet, förnekar
kyrkans sannfärdighet. Alla »vetenskapens pretentioner» kunde för framtiden afvärjas
med det ordet: »Det har behagat den Helige ande och Oss», alla friare rörelser, de
måtte nu kalla sig gallikanska eller episkopalistiska eller på annat sätt, kunde
undertryckas genom en manifestation af permanent gudomlig inspiration.
Omröstningen skulle icke beteckna afslutningen på det ekumeniska konciliet; men
det hölls inga vidare sessioner. Den 20 oktober tillkännagafs dess ajournering, då
»påfvens fångenskap» gjort en fri öfverläggning omöjlig; under tiden hade påfvens
världsliga herravälde störtat samman.
Träffningen vid Mentana hade till följd af »chassepotgevärens underverk» slutat
med nederlag för friskarorna; Garibaldi hade själf råkat i fångenskap under flykten.
Icke franska utan italienska trupper hade fört den gamle nationalhjälten i
fångenskap, och hela äfventyret hade satts i verket mot den italienska regeringens vilja.
Det oaktadt förde dagen vid Mentana med sig en förstämning mellan de båda
latinska systernationernas hof. I Tuilerierna var man orolig, att Bismarck stod bakom
Garibaldi och ville begagna den romerska frågan för att ännu fastare anknyta Italien
vid Preussen. Napoleon skulle för egen del hafva varit villig att låta tingen i Italien
gå sin naturliga gång, och utrikesministern markis de La Valette och kejsarens kusin
prins Napoleon, som var förmäld med Viktor Emanuels dotter Klotilda, sökte stärka
honom i denna eftergifvenhet. Men Rouher uppfattade Frankrikes uppgift och intresse
på annat sätt, och hand i hand med honom gick kejsarinnan, som i påfvens
beskyddande såg en hedersplikt för den romerska kyrkans »trognaste dotter». Viktor
Emanuel var uppriktigt tacksam för de tjenster, som Napoleon gjort i kriget 1859 och
sedermera vid Veneziens förvärfvande, men äfven vid det italienska hofvet fanns det
patrioter, som harmfullt klagade öfver att Frankrike i ersättning för dessa tjenster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
