Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Fransk-tyska kriget 1870-1871. - 13. Det enade Italien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hären vunnit på franska slagfält uppvägde den höga insatsen. Med Metz och
Strassburg hade land återvunnits, som i tider af svaghet frånryckts Tyskland, och nationen
hade sina söners tapperhet och uthållighet att tacka för den i långa tider
efterlängtade enheten.»
13. Det enade Italien.
Med lösen »Rom eller döden!» hade Garibaldi och hans friskaror upprepade gånger
försökt att åt den ofullbordade italienska staten återvinna dess naturliga
hufvudstad, men Napoleons hänsyn till påfven och de klerikale i Frankrike hade hvarje
gång stått hindrande i vägen. Det blef icke italienska utan tyska vapen, som Italien
fick att tacka för infogandet af den sista och kostligaste länken i kedjan af sina
provinser, ty det var icke genom intagandet af Porta Pia utan genom segern vid
Sedan, som Rom blef Italiens hufvudstad.
Omedelbart före denna händelse inträffade i Rom en sak, som till sina följder
blef af icke ringa betydelse för världen.
Under intrycket af Napoleon I:s djupa fall hade sinnena i hela västerlandet med
förnyad ifver och innerlighet vändt tillbaka till den gamla tron, och häraf hade inom
katolicismen äfven den riktning framkallats, som fått namnet ultramontanism. Den
ultramontana uppfattningen låter efter den tyske teologen Döllinger sammanfatta sig
i satsen: »Påfven är den högsta, ofelbara och därför enda auktoriteten i allt, som rör
religion, kyrka, sed och moral; hvarje hans uttalande rörande dessa föremål
tillkommer obetingad inre och yttre underkastelse af alla, klerker som lekmän».
Skarpare än förut försvarade den katolska bekännelsens talmän den grundsatsen, att
»utanför den sanna kyrkan ingen frälsning gifves», att de utanför den katolska
enheten stående, om de dö i sådan afsöndring utan ånger däröfver, i och därigenom
äfven äro utestängda från det eviga lifvet. Af denna med namnen de Maistre,
La-mennais, Montalembert och Görres förknippade »katolicismens pånyttfödelse» hade
under påföljande årtionden stridigheter framgått om blandade äktenskap och andra
konflikter mellan kyrka och stat. Just i påfvedömets moderland hade de politiska
omstörtningsteorierna betänkligt undergräft äfven den andliga auktoriteten. Detta skulle
nu enligt de ledande katolska kretsarnes afsikt afhjälpas därigenom, att den
ultramontana riktningen förhjälptes till full seger och därigenom hvarje friare rörelse
hänsynslöst undertrycktes. 1864 offentliggjorde påfven Pius IX en Syllabus errorum,
som fördömde åttio lärosatser i tros- och kyrkosaker, däribland sådana påståenden,
som att äfven gammalkatoliker kunde hoppas på frälsning och att det äfven för
protestanter vore möjligt att föra ett Gudi behagligt lif. Inseglet på Sträfvandena
att föra det papalistiska systemet till seger gentemot såväl det episkopalistiska som
den moderna lifsåskådningen skulle sättas genom den påfliga ofelbarhetens
dogmati-sering, såsom Jesuitorden redan i århundraden yrkat. Genom bullan Aeterna patris
inkallades till den 8 december 1869 ett allmänt koncilium till Rom för att rådslå
öm medlen att hela kyrkans yttre och inre brister. Först efter församlingens
öppnande i ett tvärskepp till Peterskyrkan, som har binamnet in Vaticano - af 1,037
Inbjudne hade 779 infunnit sig - yppades det, att man tänkt sig påfvens ofelbarhet
såsom universalbotemedlet. Genast höjde i den katolska världen talrika motståndare
sina röster mot en dogm, som äfven skulle upphöja Syllabus’ doktrin till trosartikel.
Det lifligaste uppseendet väckte de »romerska bref», som samtidens störste teolog
Ignaz Döllinger i Munchen från och med den 19 januari 1870 publicerade i
Augs-burger Allgemeine Zeitung. Äfven grefve Montalembert, som var en katolicismens
bepröfvade förkämpe, gjorde front mot de för kyrka och kult farliga teorierna. Då
det kunde befaras, att den i Rom åsyftade utvidgningen af påfvemakten ännu oftare
än dittills skulle leda till rubbning af den konfessionella freden, gjorde den bayerske
ministerpresidenten furst Chlodwig von Hohenlohe, broder till den upplyste
kardinalen Gustav Adolf von Hohenlohe, de västerländska kabinetten i en rundskrifvelse
uppmärksamma på den fara, som hotade de paritetiska rättsstaterna, men fann ringa
gehör. I afseende på de röstberättigade koncilieledamöternas nationalitet förefanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
