Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Förändringar i världsåskådningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tadt få vi icke förgäta, att hon endast är en af de olika högre primatformerna.
Det är sannolikt att Afrika fordom beboddes af nu utdöda apor, som voro nära
besläktade med gorillan och chimpansen, och då dessa båda species numera äro
människans närmaste anförvanter, så är det nästan mer än sannolikt, att våra
urfäder lefvat på det afrikanska fastlandet och här tidigare än annorstädes. Dock
få vi icke förfalla till den villfarelsen att till äfventyrs antaga, att urstamfadern
för hela simiastammen, människorna inberäknade, varit identisk med någon ännu
existerande apa eller ens snarlik en, sådan.»
Lange har en gång jämfört Feuerbach med Auguste Comte, en parallell som både
mänskligt och filosofiskt är träffande. Comte skapade denna andehistoriens dialektik,
som vi beteckna med namnet positivism och som påstår, att människoanden med
lagmässig nödvändighet fortgår från den teologiska till den spekulativa och från den
spekulativa vidare till den fenomenologiska världsbetraktelsen. Den positiva
världsåskådningen frågar icke efter yttersta mål och yttersta orsaker, den beaktar
uteslutande la succession des phénoménes och lagmässigheten i företeelsernas följd.
Liksom Feuerbach trängde Comte fram till tidens humanitetsfilosofi. Han
hade utgått från matematiken och naturvetenskaperna, och hans filosofiska
lärobyggnad bär de exakta vetenskapernas prägel. Äfven i Frankrike stod utbildningen
af materialistiska konsekvenser ej att undvika. Den bekante lexikografen Emile
Littré, som ej blott egde en eminent historisk och filologisk utbildning utan äfven
systematiska insikter i medicin, företrädde afgjordt materialistiska åsikter i sina
talrika positivistiska skrifter, i hvilka han med älskvärd hängifvenhet för mästaren
på 1850- och 1860-talet populariserade Comtes lära.
John Stuart Mill och Herbert Spencer afstodo från att fullfölja positivismens
materialistiska utbildning och inskränkte sig till att fruktbargöra det comteska
systemets metodologiska grundtanke: öfvervinnandet af den filosofiska spekulationen och
filosofiens förvandling till en positiv erfarenhetsvetenskap. Spencer skref senare än
Mill; han hade till sitt förfogande frukterna af Darwins forskningsflit, som han från och
med år 1862 sträfvade att filosofiskt utnyttja i sitt digra verk System of Synthetic
Philosophy. Den syntetiska princip, som filosofiskt framträdde i Spencers lära, var
utvecklingstanken, som af Spencer utfördes i de allmännaste formler. Spencer
kallade öfvergången från det likartade till det differentierade och olikartade, från det
homogena till det heterogena för världsprocessens grundlag.
Den tidsålder det här är fråga om var icke endast materialismens,
pessimismens och naturvetenskapernas, det tilltagande vetenskapliga specialiserandets och den
kritiska historieforskningens; under densamma vunno äfven de kyrkliga
organisationerna och de religiösa behofven ökad styrka. Den protestantiska kyrkan blef öfver
hufvud taget först i det nittonde århundradet en rättslig organisation. Hade Strauss
- och han otvifvelaktigt med mycket mera djup än fransmannen Renan - pröfvat
evangelierna efter deras förnuftshalt och eliminerat det specifikt historiska, det
tids-historiskt symboliska ur den heliga historiens allmänna betydelse, så vände redan
Richard Rothe tillbaka till en förfinad supranaturalism. Med en uppskakande häftighet
utkämpades kampen om den gamla tron hos Ignaz Döllinger. I sina tidigare år
urbilden af en ultramontän historiker fann han sig längre fram genom den omutliga
ärligheten i sin natur tvungen att bekämpa den extrema papismen. Han betraktade
påfvens världsliga herravälde som ett afgjordt obehöfligt element i påfvens makt
och bekämpade ofelbarhetsdogmen.
Det verkar som ironi mot legenden om människoandens framsteg, att två
generationer efter Kant detta påfliga manifest kunde se dagen, som under namnet
Syllabus ännu alltjämt talar till mänskligheten. Man läser däri det faktum, att Pius IX
år 1864 genom sin Encyclica quanta cura bröt stafven öfver den konfessionellt
neutrala staten, friheten att gifva och taga undervisning, samvetsfrihet, fri religionsöfning,
tryckfrihet, den civila familjerättens monopol samt den rena lekmannaskolan, att han
fordrade timlig straffrätt för kyrkan och statens rättshjälp mot den katolska
religionens fiender samt att påfven till och med »förkastar» den sats, som vill
förbehålla äfven de protestantiska religionsbekännarne hoppet om evig salighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
