Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
19. Litteraturen.
Sedan Frans I:s dagar var Paris västerlandets kulturella centrum. Äfven på det
andra kejsardömets tid utgingo från Paris konstnärliga väckelser, som oberoende af
alla politiska skrankor i betydande mått påverkade tidens andliga fysionomi.
Kejsartidens kanhända största litterära företeelse är Gustave Flaubert, fastän han icke
skrifvit mycket. Jämte Madame Bovary äro endast Salammbö och L’éducation
sentimentale bekanta för den stora publiken. Flaubert stod midt emellan två
konstnärliga världar. Han på
samma gång
beundrade Victor Hugo och
förberedde Zolas
naturalistiska mikroskopi.
Den förre lemnade
honom i arf ett känsligt
formsinne och prakten
af sin skapande fantasi.
Men Flaubert var en
helt annan människa.
I motsats till Hugo
försmådde han allt
subjektivt patos i sin diktning.
Hans konstnärliga mål
var rent af den
skapande konstnärens
försvinnande i
konstverket, den fullkomliga
konstnärliga
objektivitet, som ej efterlemnar
det svagaste spår af
det konstnärliga
arbetet. I Flauberts verk
möta vi icke en enda
reflexion, icke en enda
ansats till konstnärens
inblandning i
konstverkets sammanhang.
Romanen framstår i
opersonlig objektivitet;
ingen gång förråder en
passionerad stegring i
uttrycket, ingen gång
den svagaste fläkt af
humor diktarens
personligadeltagande. Därför har Flauberts verk
öfver sig något
oafsikt-ligt mysteriöst, något
högtidligt, nästan
förskräckande och hemskt
som en värld, som
förlorade den älskande
tron på sin skapare.
Hvarje välgörande
sympati förbjöd diktaren
sig själf, och därför
kunna vi ej heller
känna någon sådan, såsom
vi kunna det hos Gott-
fried Keller, hvars goda
ögon se oss till mötes tvärsigenom konstverket. Bakom Flauberts konstidé stod en
världsåskådning, som i likhet med Schopenhauers från den djupaste pessimism höjde
sig till ståndpunkten af ett sakligt »ointresseradt» betraktande af företeelserna och
som likt Comtes filosofi hade nog styrka och mod att uthärda lifvet utan metafysik.
Hos Flaubert kom sålunda den naturvetenskapliga tidsålderns konstprincip till
genombrott.
Alfred de Musset, Lamartine, till och med Hugo hade sina rötter i århundradets
förra hälft. Hugo försummade visserligen icke att tillegna sig den nya tidsålderns
konstnärliga väckelser, han var äfven i konstnärlig mening en mycket kringkastad
man. Ännu 1850- och 1860-talet fingo mottaga arbeten, som hörde till Hugos allra
bästa. Den tämligen lindriga landsflykten gaf stoff till deo praktfulla lyriska
satirer, som utkommo år 1853 under namnet Les chåtiments. År 1856 utgaf han den
brokiga lyriska dagboken Contemplations, 1859 sitt lyriska epos La légende des siécles,
en socialfilosofisk bekännelse, som i världshistoriska scener predikar hat mot tron
och altare och kärlek till folket. År 1862 utkommo de tio banden af den sociala
romanen Les Miserables.
Victor Hugo var en glänsande adept af den nya konstprincipen; om Flaubert hos
Hugo beundrade det romantiska formsinnet och den romantiska inbillningskraften,
så var realisten Hugo den nya epokens geniale lärjunge, ej dess mästare. Till och
med i Les Miserables har Hugo förblifvit romantiker, lyriker, symbolist, reflekterande
Victor Hugo.
Målning af Léon Bonnat. Med tillstånd af
konstförlaget Adolf Braun & C:o, Dornach.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
