Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Litteraturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 TH. V. HEIGEL OCH W. HAUSENSTEIN, NATIONALITETSRÖRELSENS TIDSÅLDER.
ana diktarens lidande, pinade ande. I sina romaner, ännu mer i sin senare
berättelse Zwischen Himmel und Erde än i sin Heitherethei, uppnådde Ludwig denna
själf-uppoffrande objektivitet, som vi iakttogo hos Flaubert. Liksom Hebbel kan Ludwig
endast begripas ur hans personliga lif. Han hade ingen patetisk mening om
diktarens höga mission; hvad han skapade, var ett nödtvunget utformande af egna
själs-upplefvelser.
Det framväxte en ny själshistorisk diktartyp. Utan anspråksfull »poetisk»
vältalighet, utan sinne för den utlofvade och i grund och botten ohållbara skillnaden
mellan en »prosaisk» och en »poetisk» stil sökte denna tidsålder med största möjliga
pregnans i uttrycket samt största möjliga trohet och saklighet fasthålla sina andliga
upplefvelser. Om man vill, kan man beteckna denna riktning som realism. Hos
den, framför allt hos Gottfried Keller, som man kallat århundradets störste tyske
diktare efter Goethe, uppenbarade sig denna ur den djupaste själanöd tillkämpade
mänskliga sinnesfrid, hvars stilla storhet betecknar den realistiska humorns väsen.
Den humoristiska realismen var i Tyskland på 1850- och 1860-talet öfver hufvud den
mest framträdande konstprincipen - den sundare motpolen till den franska
naturalismen. Dess mest lysande företrädare äro schweizarne Jeremias Gotthelf och
Gottfried Keller, schwabaren Mörike och braunschweigaren Wilhelm Raabe. Af Gotthelfs
senare berättelser är Uli der Påchter den bästa. Man känner sig frestad att jämställa
honom med »den gröna ängens» oförgätlige diktare, den präktige Karlsruhe-prelaten
Johann Peter Hebel. Gotthelf var till och med starkare i berättelsen än Hebel.
Gottfried Keller har lärt af Gotthelf, hvars konstlösa, fullkomligt omedvetna
konstverk han gifvit ett hedrande erkännande. Den som någon gång hos Gottfried Keller
frapperats af en präktig grofkornighet i uttrycket - man erinre sig blott hans
»Jesuitsång» - skall genast förstå hans naturliga frändskap med Gotthelf. Kellers
ungdom var ett kvalfullt sökande efter sig själf. Han hade en icke obetydlig
målår-talang, och detta anlag har han att tacka för en utomordentligt trogen och nyanserad
naturiakttagelse, som kom hans lyrik till godo. Sedan »Wilhelm Meister» har den
tyska nationen ej mottagit en bildningsroman, jämförlig med Der grune Heinrich
(1855), i hvilken allt mänskligt sammanflyter. Det obetvingliga behofvet af en
verklig själfbekännelse var i så exklusiv grad det bärande i denna roman, att den kunde
undvara den konstnärliga pregnans, med hvilken Keller behärskade rikedomen och
djupet af själiska problem i Die Leute von Seldwyla (1856 och 1874) och i sitt mest
fulländade arbete Sieben Legenden (1872).
Eduard Mörike författade vid mogen ålder sin finaste novell Mozart auf der Reise
nach Prag. Das Sluttgarter Hutzelmännlein med sin förtjusande Historie von der
schönen Lau skall alltid finna endast en begränsad krets af vänner.
Wilhelm Raabe grundlade sitt rykte genom Die Chronik der Sperlingsgasse (1857).
Af hans öfriga före 1871 utgifna romaner vann hufvudsakligen Der Hungerpastor
(1865) berömmelse. Raabe hade hvarken Gotthelfs robusta naturell eller Kellers
konstnärliga förmåga, icke heller Mörikes lyriska djup och finhet. Det oaktadt är
han en af den tyska litteraturens märkvärdigaste företeelser. I Der Hungerpastor
höll han sig icke fri från en lätt sentimentalitet. Han var en vek natur med smått
ironiserande Skråköpings-sympatier; i Horacker, som för öfrigt först utkom år 1875,
uppnådde han en humor, med hvilken han tycktes öfverbjuda sin egen natur.
På en jämförelse med de tre nu nämnda stjärnorna skulle Gustav Freytag endast
förlora. Men tager man honom som målsman för en äldre tysk professorskultur,
så vinner hans företeelse i sympati. Denna lyckliga förening af konstnärliga och
lärda intressen, som alldeles gått förlorad för vår tid, var då själfklar sak. Man
må endast tänka på Freytags Die Ahnen. Med hvilken konstnärlig finkänslighet
drefvo icke Uhland, Bodenstedt och bröderna Grimm sina filologiska studier! Till
och med Freytags drama Die Journalisten, som man brukar lösgöra från diktarens
tidshistoriska kultur och värdera som absolut konstverk, kan först under denna
synpunkt vinna sin rätta betydelse. - I detta sammanhang bör också Josef Viktor
Scheffel nämnas, icke på grund af hans i ton och sak ytterst banala gymnasistepos
Der Trompeter von Säckingen eller hans sympatiska hembygdsroman Ekkehard utan
på grund af hans mognaste verk Hugideo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
