Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 20. Bildande konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDANDE KONST.
371
att den förrafaelitiska tidsålderns konstnärer, quattrocentisterna, uppnått en
ojämförligt högre konstnärlig sanning än den store generaliseraren Rafael och den
traditionella rafaelitiska manierism, som i århundraden anslöt sig till honom. Man vände
så mycket hellre tillbaka till Gozzoli, till Botticelli, som man här fann tillfälle att
njuta det primitivas behag och vederkvicka och upplifva sitt eget högst
differentierade människoväsen genom skenet af egen naivitet. I sina bästa företrädare blef
prerafaelitismen en pikant kulturhistorisk paradox, som ej illa anstod en trött och
bortklemad epok.
Ruskin fordrade moralisk sundhet. Trots detta kan det ej synnerligen tilltalande
uttrycket »en estetisk världsåskådning» knappt bättre användas i något fall än om
honom och den krets af målare, som omgaf honom. Ruskin förstod sin tid
jämförelsevis väl. Han insåg sammanhanget mellan nationalekonomi och konst och visste,
att nationen aldrig skulle nå fram till en estetisk helhetskultur - en sådan blef
alltså målet - utan ett visst
mått af ekonomiskt välstånd.
I brödraskapets centrum stod
Dante Gabriel Rossetti. Han
var af syditaliensk härkomst
och därför katolik. Så
tillkom denna sensationella
blandning, som uppstår, där
romansk kultur korsar sig
med angelsaksisk. Rossetti
var nog ej omedveten om
denna ställning. Medan han
målade bibliska bilder,
gjorde han obscena vitsar. Han
förenade sinnlighet med
skräck. Rossetti uttömde den
sista af alla sensationer:
att återeröfra synden, som
knappt hade plats i hans
medvetande, för att njuta
den. Härvid tangerade han
vissa excentriciteter i
medeltidens kultur. Hans
måleri motsvarade hans
personliga of verförfining. »Hans
konst var icke naturkopia
utan ett alster af litterär
estetisk gourmandise, af dessa förfinades esteticism, som nedlägga sina egna
öfverkul-tiverade sensationer i de primitives barnsliga former.»
Edward Burne-Jones hörde till Rossetti »som askan till lågan». Burne-Jones var
ingalunda utan temperament; han var en människa af förfinad och trött askes.
Hans konstnärliga betydelse låg hufvudsakligen i betonandet af sammanhanget mellan
de bildande konsterna. Han fordrade eftertryckligt enhetlighet i all bildande konst.
Med särskild ifver egnade sig Burne-Jones, den forne teologen, åt den dekorativa
kyrkliga fönstermålningen. Han visade omedelbart öfver på den nya konstindustrien.
Rossetti, Burne-Jones och Brown arbetade direkt för William Morris, det engelska
konsthandtverkets pånyttfödare. Ruskin kämpade för Morris. Man erinre sig The
stones of Venice. Morris, en helt egendomlig människa, skald, socialist, demagog,
målare, konsthandtverkare, grundade år 1861 The Morris Company, från hvilket
Englands nya konstindustriella rörelser utgått. Skolan gaf hvad tiden behöfde:
ändamålets och materialets stil, formens härledning ur stoffet och ur den afsedda
användningen samt - då det var fråga om en prerafaelitisk konstslöjd - en
renässans af den gotiska konstruktionskänslan. Äfven Brown hörde till brödraskapet.
Han stod halfvägs före Prerafaeliterna; John Everett Millais växte redan ifrån brödra-
Hans von Marées och Franz von Lenbach.
Dubbelbild af Marées med tillstånd af konstnärens familj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
