Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. England och dess kolonier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
kolonialförvaltningens finansiella resultat; till och med om denna uppvisar en ringa
behållning eller rent af brist, innebär Indiens besittning på grund af de nämnda
aflöningarne och den rikliga förbrukningen af britiska varor en stor materiell vinst
för hemlandets ekonomi. Därtill kommer det ideella värdet af det britiska
herraväldet i Sydasien, som garanterar ett stort inflytande på hela den världsdelen, samt
landets betydelse som en oersättlig skola för den britiska kolonialförvaltningen och
den britiska hären.
En helt annan karaktär än Indien hade det egentliga britiska kolonialriket. Där
spelade då ännu de tropiska områdena både i ekonomiskt och politiskt hänseende
en mycket obetydlig roll; förutom de västindiska öarne med deras socker-, bomulls-,
kaffe-, té- och tobaksplantager hade England inom tropikerna endast det tämligen
värdelösa Guayana i Sydamerika samt ett par kustremsor i Afrika. Kärnan i detta
trängre kolonialrike bildade snarare de stora invandrare- och
själfförvaltningskolo-nierna i Nordamerika, Australien och Sydafrika. De hade 7 l/2 millioner invånare
med afgjordt öfvervägande europeisk härstamning och europeisk kultur. Vid sidan
af det angelsaksiska elementet fanns i Kanada ett betydande franskt, i Afrika ett
betydande nederländskt, men angelsaksarne hade den politiska ledningen och gåfvo
dessa områden deras prägel äfven i kulturellt hänseende, särskildt hvad språk och
lefnadsvanor beträffar.
De engelska invandrarne hade med sina seder äfven medfört sina politiska
åskådningar och lefnadsformer öfver Oceanen; engelsmännens gamla rätt till personlig
frihet och själfstyrelse ville de icke heller uppgifva i det nya hemlandet.
Moderlandet tillmötesgick dessa koloniers önskningar, och så snart de nya samhällena fått
en viss folkmängd och betydelse, utrustade de dem med författningar, som i allt
väsentligt öfverensstämde med hvarandra och de inhemska inrättningarne. I spetsen
stod en af engelska regeringen utnämnd guvernör med en konstitutionell härskares
vanliga rättigheter och vid hans sida en för parlamentet ansvarig ministär, som i regeln
var ett uttryck för den parlamentariska majoriteten. Parlamentet omfattade två hälfter;
öfverhusets medlemmar utsagos mestadels af guvernören, underhusets valdes efter en
begränsad rösträtt. Det senare var liksom i England den bestämmande faktorn.
Finanser, ekonomiska angelägenheter, inre förvaltning och lagstiftning voro
fullständigt öfverlåtna åt dessa kolonialmyndigheter; endast i bestämda fall var det möjligt
att appellera från de högsta kolonialdomstolarnes utslag till London. I utrikespolitiken
däremot företräddes kolonierna helt och hållet af moderlandet. I stort sedt egde de
en ganska långt gående själfständighet och kände sig därför som särskilda stater;
deras förhållande till moderlandet reglerades delvis genom ständiga ombud, som de
höllo i London.
Den äldsta och viktigaste gruppen af dessa invandringskolonier var den
nordamerikanska. Med undantag af New-Foundland hade de särskilda staterna inom
denna grupp med moderlandets samtycke år 1867 förenat sig till ett statsförbund
The Dominion of Canada, hvilket nu i sin ordning erhöll parlamentarisk författning
och hade en af konungen utnämnd generalguvernör i spetsen; af denne utnämndes
sedan guvernörerna i de särskilda staterna. Befolkningen i dessa områden var ännu
gles (3,800,000); den arktiska norden var till största delen obeboelig, men de mellersta
och södra områdena hade ett för européer passande klimat, stora skogar och god
hvetejord; landet i väster var ännu knappast taget i anspråk för odlingen. I de båda
hufvuddistrikten, Öfre och Nedre Kanada, fanns det sedan gammalt en stark
procent af fransk härstamning; här hade också franska språket samma ställning som
engelskan i det offentliga lifvet. England underhöll på egen bekostnad i detta
område en här på 2,000 man, medan kolonierna själfva ej hade någon stående här
utan endast milis. Landet frambragte i synnerhet jordbruksprodukter och skickade
årligen betydande massor af spannmål och boskap till England, hvarifrån det i stället
erhöll industrivaror. En egen industri af nämnvärd betydelse fanns ännu icke i
Kanada. Ett starkt parti önskade en närmare ekonomisk anslutning till Förenta
staterna, något som lätteligen kunde hafva föranledt en politisk anslutning.
Australien, som i början endast varit en förbrytarkoloni, hade den mest oblandade
engelska befolkningen. Här voro stora sträckor obeboeliga, regnlösa öknar. Hufvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
