Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET. 445
krigsskadeersättning på 1,400 millioner rubel. Största delen däraf skulle visserligen
eftergifvas mot afträdande af några asiatiska gränsområden. Ty äfven i Asien hade
kriget med några undantag i det hela aflupit gynnsamt för Ryssland. De båda
viktiga fästningarne Kars och Erzerum hade eröfrats. Af dessa skulle åtminstone Kars
förblifva i ryssarnes händer och likaså den viktiga hamnstaden Batum.
Dessa fredsbestämmelser behagade hvarken Balkanfolken, som ansågo sina
nationella önskningar otillräckligt tillgodosedda, eller Rumänien, som skulle tvingas att
uppoffra Bessarabien för det vida mindre värdefulla Dobrudschas sumpmarker, ehuru
tsaren före kriget gifvit furst Karl de mest bindande löften om landets integritet och
rumänerna i den ryska härens svåraste nöd kommit till dess undsättning, ja kanske
till dess räddning. Det rumänska parlamentet beslöt till och med, att man skulle
med vapenmakt motsätta sig afträdande! af Bessarabien.
Men ännu mera missnöjda voro Österrike och England, och faran för ett stort
europeiskt krig stod åter för dörren. I lägret vid Aldershot sammandrog England
70,000 man, 7,000 man indiska trupper fördes från Bombay till Malta, hvarifrån de
lätt kunde öfverföras till den turkiska kusten. I en rundskrifvelse förklarade lord
Beaconsfield, att England aldrig skulle erkänna freden i San Stefano, emedan den
gjorde Ryssland till herre öfver Balkanhalfön. Han fordrade, att den ifrågasatta
kongressen skulle få rätt att fullkomligt förändra bestämmelserna i San Stefano.
Ryssland å sin sida förklarade, att tsaren måste förbehålla sig rätt att afgöra, hvilka
frågor som där skulle afhandlas. Lord Beaconsfield höll ett mycket krigiskt tal inför
öfverhuset, och i en adress till drottningen betygade lorderna sin beredvillighet till
hvilken affär som helst.
I Petersburg kunde man icke vidare tvifla på att ett fasthållande vid de
uppställda fordringarne skulle leda till krig. Men utsikterna för ett sådant voro
ingalunda gynnsamma, ty Turkiet hade under tiden ökat sina trupper vid Konstantinopel
till 80,000 man och därtill anlagt starka befästningar. Då ryssarne ej hade någon
flotta, voro de icke i stånd att afspärra Bosporen för engelsmännen och hindra ett
angrepp på sin egen sydkust. Genom Bismarcks ingripande blefvo Underhandlingarne
åter upptagna. Grefve Peter Sjuvalov gick som tsarens särskilda ombud till
England, och den 30 maj 1878 afslöts ett fördrag, i hvilket England i princip godkände
de territoriella förändringarne på halfön men tsaren gick in på en betydande
förminskning af de kristna områdena. Genom denna öfverenskommelse var freden i själfva
verket redan betryggad, och det var endast ett diplomatiskt knep, när Beaconsfield
förledde sultanen, som ej visste, att krigsfaran redan var afvänd, att i ett hemligt
fördrag ställa ön Cypern under engelsk förvaltning mot löfte om Englands hjälp mot
hvarje ytterligare inskränkning af Turkiets område (den 4 juni 1878).
Kongressen sammanträdde i Berlin under Bismarcks presidium den 13 juli 1878.
Dess uppgift var att i detalj revidera San Stefanofredens bestämmelser, men detta
stötte på stora svårigheter, och mer än en gång voro Underhandlingarne på väg att
gå sönder till följd af den ena eller andra maktens motstånd. Bismarck måste
uppbjuda hela sin diplomatiska konst för att som »ärlig mäklare» föra sakerna till ett
godt slut. Efter fyra veckors arbete stannade kongressen vid följande bestämmelser:
De afträdelser, som Turkiet skulle göra till Serbien och Montenegro, blefvo så
betydligt reducerade, att sultanen äfven i Europa hade att förfoga öfver ett
sammanhängande område. Den nybildade bulgariska staten blef likaledes starkt förminskad
och upplöst i två olika områden. Den mellan Donau och Balkan belägna delen
inrättades till ett furstendöme, som visserligen skulle stå i lös underdånighet under
sultanen men i inre angelägenheter åtnjuta fullständigt oberoende. Katten att hålla
detta område militäriskt besatt medgafs ryssarne i nio månader. Landet söder om
Balkan med Filippopel som hufvudstad skulle som autonom provins Östrumilien
förblifva en del af det turkiska riket men erhålla en af sultanen utnämnd kristen
ståthållare. Serbien, Rumänien och Montenegro erkändes som fullständigt oberoende
af Turkiet. På Rumäniens afträdande af Bessarabien höll tsaren obevekligt. I er-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
