Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
sättning erhöll Rumänien Dobrudscha, såsom det redan bestämts i San Stefano.
I Asien måste Ryssland återställa Erzerum till turkarne, men det behöll sina öfriga
eröfringar på det villkor, att den viktiga hamnstaden Batum icke befästes och
förblef öppen för alla nationers handel. Dessutom skulle Turkiet afstå ett betydande
område i söder till konungariket Grekland. I krigets sista skede hade nämligen
grekerna gripit till vapen för att äfven få sin andel af bytet; de hade emellertid
förmåtts af stormakterna att hålla sig stilla mot löfte att få sina önskningar
uppmärksammade i fredsfördraget. Österrike-Ungern erhöll rätt att militäriskt besätta och
under sultanens öfverhöghet tills vidare förvalta Bosnien, Herzegovina och sandjaket
Novibazar. Inom hvad som fanns kvar af det turkiska riket lofvade sultanen att
införa genomgripande reformer på grundvalen af de kristnes likaberättigande.
Dardanellerna och Bosporen spärrades för alla nationers krigsskepp. Till sist måste
Turkiet samtycka till att ställa sina fordringsegare till freds genom att sammanföra vissa
inkomster till en särskild amorteringsfond, som skulle förvaltas af fordringsegarnes
förtroendemän.
Ehuru Ryssland alltså måst uppoffra tämligen mycket af hvad det utverkat i
San Stefano, hade det i alla fall vunnit något landförvärf genom kriget. Men det
hade måst köpa Englands samtycke därtill genom att erkänna detta lands besittning
af Cypern och fortvaron af ett afsevärdt turkiskt välde i Europa samt Österrikes
genom att medgifva detta rätt att besätta Bosnien. De ryska statsmännen voro icke
heller belåtna med denna utgång; de ansågo sig fientligt behandlade af Österrike och
ej nog understödda af Tyskland, på hvars förbundshjälp de räknat. Från tysk sida
har detta förnekats med den motiveringen, att det endast var Tysklands bemedling,
som bevarade Ryssland från att förlora sin hufvudsakliga vinst af kriget, hvilket
med säkerhet skulle hafva blifvit fallet, om det kommit till krig med England. Men
ryssarne hade endast ögat öppet för skillnaden mellan hvad de först velat och hvad
de till sist vunnit och sköto skulden för denna olikhet hellre på andras medling än
på sin egen dåliga politik och krigföring.
Vid sidan af de officiella Underhandlingarne försiggingo naturligtvis äfven
förtroliga öfverläggningar i Berlin, men om resultaten däraf är ännu föga bekant. Så
mycket synes dock säkert, att af hänsyn till de tre stormakternas landförvärf äfven
Frankrike uppställt anspråk på en kompensation och att såväl England som
Tyskland därtill förklarat, att de ej skulle hafva något att invända, om Frankrike ville
hålla sig skadeslöst genom besättande af Tunis, som likaledes stod under sultanens
öfverhöghet. Af detta medgifvande gjorde Frankrike bruk tre år senare.
Närmast gällde det nu att enligt besluten i Berlin uppdraga gränserna och
återställa lugnet på Balkanhalfön. Verkliga svårigheter gjorde Turkiet endast i afseende
på Grekland och Montenegro; först genom västmakternas upprepade ingripande och
en flottdemonstration kunde gränsregleringen på dessa båda håll komma till afgörande.
Sultanens finanser ordnades genom en definitiv uppgörelse med fordringsegarne år
1881. Samtidigt upplöstes kontraktet rörande järnvägarne med baron Hirsch och
upptogs på allvar fullföljandet af det turkiska järnvägsbyggandet; för resten höllo
sig reformerna inom mycket trånga gränser. Abdul-hamid var en fanatisk
muhammedan; grundtanken i hans politik var och förblef det att pånyttföda hans rike från
Asien, där han numera fullt riktigt såg tyngdpunkten för det turkiska väldet,
samt att öka hans inflytande på de öfriga muhammedanska staterna. Om den
ungturkiska författningen blef det ej vidare något tal, och dess upphofsman Midhat
Pascha störtades, så snart det blef tydligt, att icke heller genom hans bemedling
någon verksam hjälp från England var att påräkna.
Endast härväsendets omdaning efter europeiskt mönster grep sig sultanen an med
på fullt allvar för att stärka Turkiet i händelse af nya angrepp. Han inkallade från
Västeuropa instruktörer, ingeniörer och administrativa funktionärer. Då han ville
undvika ryssar, österrikare och engelsmän, föll ofta hans val på tyskar. Häraf
utvecklade sig småningom intimare förbindelser mellan Turkiet och Tyska riket, hvilka
med tiden äfven fingo viktiga ekonomiska följder.
För de kristna Balkanstaterna blef Berlinfördraget utgångspunkten till ett nytt
och själfständigt lif. Då Rumänien ej kunde påräkna någon hjälp utifrån, måste det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
