Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET. 447
med bitter harm foga sig i att afträda Bessarabien, men det gjorde under furst Karls
kloka ledning stora framsteg i nationalvälmåga, bildning och förvaltning. Äfven i
Serbien var man missnöjd med inskränkningen i det förvärfvade området. Men
äfven här inträdde småningom lugnare förhållanden, om det också aldrig blef riktigt
slut på striden mellan de båda infödda konkurrerande furstefamiljerna och de
parlamentariska storheterna. Båda staterna voro förbittrade på Ryssland, som först
in-gifvit dem förhoppningar och sedan lemnat dem ouppfyllda. De sökte i stället sitt
stöd hos Österrike-Ungern, och det har till och med uppgifvits, att Serbien år 1880
slöt ett hemligt förbund med denna makt. Så mycket är visst, att furstarne i dessa
båda Donaustaterna aflade personliga besök vid kejsarhofven i Berlin och Wien, och
i de följande åren antogo de med öfriga makters bifall konungatitel.
Bulgarien stod till en början faktiskt under rysk förvaltning. Våren 1879 valde
bulgarerna till furste prins Alexander af Battenberg, en son i morganatiskt gifte af
den hessiske prinsen Alexander, som var broder till tsar Alexander II:s gemål, men
hans ställning var till en början en rysk vasalls. I landet härskade emellertid
stigande förbittring mot Ryssland, emedan man ej kunde dölja för sig, att tsarens
planer faktiskt gingo ut på att varaktigt kvarhålla Bulgarien i fullständigt beroende af
Ryssland.
Bosnien och Novibazar blefvo under starkt motstånd besatta af österrikarne och
lagda under deras förvaltning. När allmän värnplikt här skulle införas, utbröt bland den
turkiska befolkningen ett farligt uppror, som dock kufvades af de österrikiska trupperna.
Det hade alltså icke lyckats för ryssarne att helt enkelt ersätta turkarnes
inflytande med ett ryskt. I stället hade de gjort Rumänien till sin fiende och
därigenom själfva skapat ett svårt hinder för ett eventuellt nytt angrepp mot Turkiet.
Äfven i Serbien och Bulgarien växte den ryskfientliga stämningen till allt större
styrka. Såtillvida kan det sägas, att kriget ej fört Ryssland ett steg längre fram på
vägen till Konstantinopel. Men icke heller de kristna Balkanstaterna voro belåtna
med de nya förhållandena. Bulgarerna söder om Balkan fordrade anslutning till
furstendömet Bulgarien, serber och greker började kämpa om det bestämmande
inflytandet i Macedonien och fordra en uppdelning af detta område. Från de nu
under kristen förvaltning ställda landen utvandrade de där boende turkarne i stora
massor, hvilket medförde en starkare koncentration af de turkiska elementen inom
återstoden af Portens område.
Följderna af det rysk-turkiska kriget gjorde sig dock märkbara långt utanför
Balkanhalfön. De kunna spåras ej mindre i Främre Asien än i Mellaneuropa och i det
ryska rikets utveckling under den följande tiden.
I Asien fick konflikten mellan Ryssland och England ett betydelsefullt efterspel
i de båda makternas strid om det ledande inflytandet i Afganistan.
Vid den tid, då den orientaliska frågan var på väg att framkalla ett stort krig mellan
Ryssland och England, uppgjorde den dugligaste och verksammaste bland de ryska
generalerna, Skobelev, en utomordentligt djärf plan. Han åsyftade ingenting mindre än
att i händelse af ett sådant krig angripa och om möjligt frånrycka engelsmännen
Ostindien eller fundamentet för deras maktställning i Asien. Tre arméfördelningar på
ungefär 150,000 man skulle rycka söderut, två af dem genom Afganistan, den tredje
öfver Pamirplatån.
Att utförandet af denna plan skulle möta oerhörda svårigheter, visste Skobelev,
Framför allt kunde det uppstå starka tvifvelsmål om möjligheten att föra
förstärkningar, proviant och ammunition genom Centralasiens vattenlösa stepper. Likaså
måste det synas tvifvelaktigt, om det fattiga berglandet Afganistan skulle kunna
lifnära en så stor truppmassa, äfven om emiren hölle med Ryssland. Men alla dessa
betänkligheter sattes åsido, när Ryssland efter freden i San Stefano såg engelsmännen
skrida till hotande åtgärder. Då det ej skulle hafva varit möjligt för Ryssland att
gentemot dem bibehålla sin ställning på Balkanhalfön, syntes ett angrepp på Indien
utgöra det enda verksamma försvarsmedlet. I april 1878 utfärdades från Petersburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
