Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
större afseende vid att vinna emirens vänskap för England än att binda honom med
tvång. Han beviljade honom därför ett tämligen betydande årsunderhåll och bistod
honom med penningar och vapen vid eröfringen af Herat och Ejubs fördrifvande
ur landet. Så mycket hade emellertid framgått af de senaste årens erfarenheter, att
afganerna hade mycket att befara af England men - åtminstone tills vidare - föga
att hoppas af Ryssland, och denna uppfattning blef bestämmande för Abd-er-rahmans
hållning i det följande.
Äfven ryssarne förstodo, att de endast därigenom kunde stärka sitt inflytande i
Afganistan och skapa erforderliga förutsättningar för ett framtida hot mot Indien,
att de godtgjorde de nederlag de lidit i striden med turkmenerna. Med insikt härom
gaf tsaren befälet öfver de härtill bestämda trupperna åt general Skobelev, som var
eld och lågor för en strid mot det britiska riket i Indien. Sedan denne på det
sorgfälligaste förberedt fälttåget och byggt en militärbana från Kaspiska hafvet för att
betrygga tillförseln af folk och materiel, angrep han åter tekke-turkmenerna i januari
1881 och intog efter en häftig strid Geok-tepe. Han följde här den gamla ryska
metoden att nedbränna den eröfrade staden och öfverlemna den åt trupperna till
plundring. Invånarne och alla flyktingar, som man kunde få fatt i, blefvo
nedhuggna. Först sedan skräcken sålunda gjort sin verkan, förkunnades amnesti åt
landets återstående invånare.
Denna Rysslands seger medförde en stark tillväxt af dess anseende i Främre
Asien. Turkmenerna hade gällt för att vara den mest krigiska stammen i dessa
bygder och nästan ansetts ©öfvervinneliga. I synnerhet hade Persien lidit
fruktansvärdt af deras plundringar. Här var man tacksam mot ryssarne, som gjort slut på
denna landsplåga, och man skyndade att anknyta vänskapliga förbindelser med den
mäktige grannen. Sedan skildes det ryska riket från Afganistan endast genom det
lilla området kring den viktiga vägknuten Mer v. Det var att vänta, att ryssarne
snart äfven skulle tränga fram dit, och sedan så skett, återstode att se, om England
äfven mot ett sålunda förstärkt tryck norrifrån skulle visa sig i stånd att bibehålla
sitt förra inflytande i Afganistan.
Liksom österut hade det rysk-turkiska kriget äfven i väster vidtgående följder.
Ryssarnes förbittring mot Tyskland och Österrike ledde till allvarliga konflikter, när
de ryska och österrikiska kommissarierna icke kunde komma öfverens vid det
definitiva utstakandet af Novibazars gräns. I en skrifvelse till kejsar Wilhelm nästan
pockade tsaren på Tysklands understöd åtminstone i denna fråga; brefvet utmynnade
i en hotelse. Den ryska pressen rasade mot Tyskland, och trupper hopades vid
gränsen; ett anfall österifrån syntes snart nog kunna väntas. Bismarck kände väl
tsarens fredskärlek, men han visste äfven, att det panslavistiska partiet drifvit denne
ut i det turkiska kriget mot hans egen vilja - kanske skulle det hafva samma
framgång gentemot Tyskland! Med hänsyn till sådana möjligheter beslöt Bismarck att
vidtaga verksamma försiktighetsåtgärder.
Den närmare förbindelse med Österrike-Ungern, som han redan 1866 varit betänkt
på, syntes det honom nu vara tid att på allvar genomföra. Han begagnade ett
besök af Andrassy i Gastein, där han själf vistades som brunnsgäst, till att föreslå
denne ett förbund, som skulle trygga bägge staterna mot ett eventuellt ryskt anfall.
Andrassy var genast med om saken och vann lätt kejsar Frans Josefs bifall.
Däremot gjorde kejsar Wilhelm oväntade svårigheter. Han var personligen mycket
tillgifven sin systerson kejsar Alexander och tilltrodde honom inga onda afsikter. Mot
Bismarcks råd begagnade han tsarens vistelse i Polen till ett personligt
sammanträffande i Alexandrovo och fick här af tsarens tillmötesgående förklaringar den
uppfattningen, att intet angrepp vore att befara. För den skull önskade han, att
Bismarck skulle alldeles uppgifva sin plan på ett förbund med Österrike eller
åtminstone gifva detta en så allmän formulering, att man kunde inbjuda Ryssland till
anslutning. Då Bismarck afböjde detta, fordrade kejsaren, att man åtminstone skulle
göra det möjligt för honom att före undertecknandet underrätta Ryssland om för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
