Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den orientaliska frågan och det rysk-turkiska kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ORIENTALISKA FRÅGAN OCH DET RYSK-TURKISKA KRIGET. 451
bundet, emedan han ansåg det för en illojalitet mot tsaren att afsluta ett dylikt
förbund utan dennes vetskap. Men då Andrassy förklarade, att Österrike i sådant
fall måste uppgifva hela saken, fann sig Bismarck föranlåten att göra ärendet till
en kabinettsfråga. Först då gaf kejsar Wilhelm efter och undertecknade fördraget,
ehuru med svidande hjärta. Sedermera gjordes det kejsar Alexander meddelande
om dess tillvaro. Han upptog saken mycket lugnt. Sannolikt var det honom
personligen ej alls oangenämt, att han kunde åberopa detsamma gentemot krigspartiets
önskningar.
Det tysk-österrikiska förbundet fastslog, att den ena staten skulle med all makt
bistå den andra, ifall denna blefve angripen af Ryssland. Vid angrepp af en tredje
makt skulle förbundsbrodern iakttaga fullkomlig neutralitet men vara skyldig att
ingripa i kriget, så snart Ryssland komme angriparen till hjälp. Förbundet var
alltså rent defensivt och har under de påföljande årtiondena visat sig vara ett fast
bålverk för freden. Bismarck hade i början varit betänkt på att upptaga fördraget
i Tyska rikets och Österrike-Ungerns författningar och sålunda gifva det en
beståndande karaktär. Men denna tanke hade afböjts från Österrikes sida.
För tyskarne i Österrike blefvo förbundets verkningar visserligen icke alltigenom
gynnsamma. Det tysk-liberala partiets ställning i Cisleithanien var redan förut starkt
rubbad, och dess hållning i de utrikespolitiska frågorna blef ödesdiger för detsamma.
Frans Josef hade på det ifrigaste eftersträfvat förvärfvandet af Bosnien, emedan det
var hans hjärtligaste önskan att kunna gifva staten någon ersättning för de stora
förluster den lidit under hans regering. Men tyskarne motarbetade denna plan,
emedan de af det nya områdets upptagande i monarkien befarade en förstärkning
af de slaviska elementen, och de skydde dessutom de icke obetydliga kostnaderna
för en ockupation; de sökte därför genom sin hållning i riksrådet förhindra det nya
landförvärfvet. De för ockupationen erforderliga summorna beviljades af slaverna
och feodalpartiet emot tyskarnes flesta röster. Äfven efter Bosniens besättande
yrkade tyskarne i Wienparlamentet på att Bosnien måtte så snart som möjligt
utrymmas. Denna de liberales hållning föranledde kejsaren att afskeda ministären
Auers-perg, upplösa parlamentet och påbjuda nya val. De under kronans påtryckning
företagna valen bröto den tyska majoriteten i riksrådet. Tyskarne och federalisterna
stodo nu ungefär jämstarka gentemot hvarandra, och utslaget vid omröstningarne
berodde af en liten grupp vildar.
Den 1879 tillkallade ministären Taaffe skulle intaga en förmedlande hållning
mellan de olika nationaliteterna. Därför inneslöt den också representanter för alla de
större stammarne. Den gick omedelbart till anfall på tyskarnes herravälde. Dessa
underlättade själfva anfallet, i det de ytterligare förbittrade kejsaren genom sin
opposition mot det tioåriga fastställandet af militärbudgeten; därtill försvagades
ytterligare deras ställning, därigenom att de voro splittrade i flere grupper. Regeringens
första medgifvanden kommo tjecherna till godo, i det att tyskan upphörde att vara
ämbetsspråk i Böhmen och ett tjechiskt universitet inrättades i Prag vid sidan af
det tyska. De tyska ministrarne utträdde ur kabinettet, så snart de insågo, hvart
grefve Taaffe egentligen syftade. Genom en nedsättning af valcensus vunnos hela
massor af klerikala och slaviska röster vid valen och ändrades riksrådets
sammansättning allt starkare till tyskarnes nackdel. Äfven undervisningens öfvervakande
genom kyrkan gynnades på allt sätt af regeringen, hvilken betraktade de andlige
som bundsförvanter i sin strid mot det tyska och liberala inflytandet.
I det ögonblick, då denna för tyskarne så skadliga politik tog sin begynnelse,
slöts nu förbundet med Tyska riket. Dess själfklara förutsättning var, att ingen af
de förbundna staterna skulle söka inblanda sig i den andras inre angelägenheter.
Det hade därigenom blifvit fullständigt omöjligt för Tyska riket att gifva tyskarne
i Österrike ens ett moraliskt ryggstöd. Dessa voro helt och hållet hänvisade till
egen kraft i sin strid mot de med kronan allierade slaverna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
