Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Tunis och Egypten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TUNIS OCH EGYPTEN. 455
boerstaterna, öppnat Afganistan för britiskt inflytande, banat väg för Englands
herravälde öfver Egypten och förvärfvat Cypern. De mellaneuropeiska makterna hade i
hufvudsak hållit sig neutrala och berördes endast indirekt af krigets följder.
Motsatsen mellan England och Ryssland förblef den bestämmande faktorn i hela
världspolitiken. Därför var det 1880 inträffade ministerskiftet i England en tilldragelse
af största betydelse för hela Europa.
Ministären Beaconsfields lyckosamma utrikespolitik hade pålagt landet
betydande bördor och försämrat finanserna. Då det i England i regeln är så,
att den regering åtnjuter största folkgunsten, som kan uppvisa det
förmånligaste riksbokslutet, så uppväxte en allt skarpare opposition mot ministärens
politik. Arbetarne, som 1874 med sina röster väsentligen förhjälpt de
konservative till seger, hade genom de förut omtalade lagarne och genom hela
fabrikslagstiftningens sammanfattning i the factory and workship act af 1878 vunnit allt,
hvad de kunde hafva att vänta af denna regering, men liberalerna förespeglade dem
nu lättnad i skattebördorna och utvidgad rösträtt. Den irländska frågan förmådde
Beaconsfield lika litet som sina föregångare lösa. I stället antog irländarnes
opposition allt hänsynslösare former, och deras våldsgärningar mot engelska jordmagnater
och ämbetsmän ökades, sedan år 1879 landligan bildat sig med det slutsyftet att
förjaga de engelska storgodsegarne från Irland och fördela jorden mellan de
därvarande förpaktarne. Ledaren för denna förening Parnell rådde hvarje förpaktare,
som fick arrendet uppsagdt, att sätta sig till motstånd och invänta afhysning med
tvångsmakt för att på det sättet förorsaka jordegaren besvär och dryga omkostnader.
Alla medlemmar af ligan förpliktade sig att ej öfvertaga någon gård, från hvilken
den förutvarande förpaktaren blifvit afhyst. Tillika tilltog i förskräckande grad
antalet förbrytelser mot engelska jordegare och myndigheter.
Oppositionen förebrådde oaflåtligt regeringen, att den ej gjorde något för att lösa
den irländska frågan och att den visade sig fullkomligt steril i den inre politiken,
under det att den genom sin gåpåarpolitik utåt invecklade riket i ständigt nya
farligheter och ådrog folket onödiga skattebördor. För att vinna visshet, om
befolkningens flertal stod på hans sida, öfvertalade Beaconsfield drottningen att i mars
1880 upplösa parlamentet, men de nya valen utföllo alldeles emot honom. 349
liberaler bildade underhusets majoritet, vid dess sida kommo endast 235 konservative
och 63 irländare. Till följd häraf begärde ministären afsked, och Gladstone blef
under de följande fem åren ånyo den engelska politikens ledare. Beaconsfield dog
ej långt därefter (1882).
Englands utrikespolitik undergick en fullständig förändring genom detta
ministerskifte. I öfverensstämmelse med liberalernas gamla grundsatser hejdades på alla
håliden af Beaconsfield inledda framryckningen, och de krigiska förvecklingarne bragtes
snarast möjligt till slut, äfven där det måste ske på bekostnad af Englands
maktställning. Så är det redan berättadt, hurusom Afganistan genast utrymdes, ehuru
framstående militära auktoriteter uttalade sig för att åtminstone Kandahar måtte
fortfarande hållas besatt.
Ännu tydligare blef omslaget i Sydafrika. Guvernören öfver Kapkolonien, sir
Bartle Frere, var ifrigt verksam för att sammansluta alla de sydafrikanska
kolonierna till en förbundsstat efter Kanadas mönster och under engelsk
öfverhöghet samt att utvidga gränserna för det britiska området så långt, att det
bildade ett inom sig slutet och mot infödingarne lätt skyddadt helt. Redan före
Beaconsfields fall hade han ockuperat Kaffraria, låtit besätta Walfishbay, den
enda goda hamnen på den sydvästafrikanska kusten, och efter ett farligt uppror
af kafferhöfdingen Cetewayo ställt Sululandet under britiskt skyddsvälde. Men
boererna motarbetade med all makt hans plan. De antingen önskade en af England
oberoende, af holländska element behärskad förbundsstat, såsom det 1880 grundade
Afrikander-Bond åsyftade, eller ville de öfverlemna Kaplandet åt engelsmännen men
återvinna fullt oberoende för de norra boerstaterna. Då nu ett i Kapstaden församlat
möte af ombud för alla de sydafrikanska kolonierna utan omröstning förkastade sir
Bartle Freres förbundsplan, skilde Gladstone guvernören från hans plats. Knappt
var denne verksamme man borta från landet, innan först basutofolket reste sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
