Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Tunis och Egypten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hade fransmännens eröfring af Tunis föranledt Italiens anslutning till Tyskland
och Österrike och därigenom gifvit upphof åt det mellaneuropeiska fredsförbundet,
så hade genom den engelska ockupationen af Egypten uppstått en stark spänning
mellan England och Frankrike. Denna spänning ökades, därigenom att England lade
alla möjliga svårigheter i vägen för Madagaskars besättande af fransmännen och att
engelsmännens framträngande från Guineakusten upp mot Nigerområdet hotade att
korsa de franska planerna i Nordvästafrika. Frankrike såg sig på detta vis alldeles
isoleradt. I direkt fiendskap med England, Tyskland och Italien kunde det mindre
än någonsin tänka på ett revanchekrig. I denna situation var det, som de franska
statsmännen först började återvända till den förut afvisade tanken på ett förbund
med Ryssland. Men tsar Alexander III visade föga benägenhet att gå med på saken.
Som autokrat af full öfvertygelse kunde han ej hysa några personliga sympatier för
den demokratiska republiken, och genom att utnämna den fredsälskande von Giers
till utrikesminister (i början af år 1882) visade han tydligt, att han för närvarande
icke tänkte på någon aktiv utrikespolitik, åtminstone icke åt den europeiska sidan.
Snarare sökte han vinna anslutning till trippelalliansen för att täckt af denna kunna
återupptaga sin mot England riktade politik i Centralasien och på Balkanhalfön.
Ar 1884 lyckades det ryssarne att förvärfva den viktiga knutpunkten Merv.
Höfdingarne för de ännu oafhängiga turkmenerna läto förmå sig af sin landsman
Alichanov, som uppstigit till höga poster i den ryska hären, att i Petersburg anhålla
om att få sitt område upptaget i det ryska riket. Tsaren mottog anbudet, och Merv
besattes af ryssarne. Härigenom blef Ryssland omedelbar granne till Afganistan, och
det framsköt nu sina gränser allt längre söder ut på emirens bekostnad.
Abd-ar-rahman vände sig till England med begäran om hjälp. Men utan att akta därpå
lät tsaren tills vidare besätta det af honom pretenderade omstridda området och med
våld tillbakadrifva de afganska trupper, som ville hindra honom. Därefter begynte
ryssarne att bygga vidare på sin centralasiatiska bana och förstärkte därigenom
ytterligare sin strategiska ställning gentemot Indien. Allt detta lät den engelska
regeringen passera och nöjde sig med en allmän protest.
Att detta nya framträngande i Centralasien skulle reta engelsmännen, har tsaren
ej kunnat förbise, och då samtidigt nya förvecklingar uppstodo på Balkanhalfön, höll han
det för önskvärdt att för alla eventualiteter träda i godt samförstånd med Österrike
och Tyskland. Bismarck gick beredvilligt in på detta uppslag för att beröfva
Frankrike dess sista tänkbara bundsförvant. Så skall det vid nyåret 1884 hafva kommit
till ett fördrag mellan de tre kejsarrikena, hvari det bestämdes, att så snart ett af
dem kom i krig med en annan makt, de båda andra skulle bevara en välvillig
neutralitet samt att vid hvarje konflikt på Balkanhalfön mellan två af de
kontra-herande rikena det tredje skulle anropas om medling. Alla tre rikena förbundo sig
att gemensamt öfvervaka utförandet af fördraget i Berlin och förklarade, att de skulle
betrakta det som en akt af fiendskap mot Ryssland, om Turkiet lemnade en
främmande flotta tillåtelse att fara in i Dardanellerna. De uttalade vidare sitt samtycke till
att Östrumilien anslöte sig till Bulgarien, ifall omständigheterna skulle så fordra, och
förpliktade sig att ej hålla några af Balkanstaterna besatta med trupper. Detta
fördrag, som skulle gälla i tre år, gjorde Tyskland till skiljedomare mellan Ryssland och
Österrike i Balkanfrågor och gaf Ryssland säkerhet, att det vid ett eventuellt ingripande
från Englands sida icke såsom år 1877 skulle stå ensamt. Fördraget stadfästes vid
ett persoligt sammanträffande mellan de tre kejsarne i Skierniewice (i september 1884).
Alltsedan 1871 hade det allmänna läget ännu aldrig varit så gynnsamt för
Tyskland som nu. Skyddadt på en gång genom trippelalliansen och trekejsarförbundet
hade det från ingen sida någon fara att frukta, under det att England stod på spänd
fot med såväl Frankrike som Ryssland. Denna utomordentligt förmånliga situation
begagnade Bismarck med vanligt mästerskap; på fördraget med Ryssland följde
omedelbart grundläggandet af de första tyska kolonierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
