Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Då inträffade på hösten 1883, att Bremer-köpmannen Luderitz, som hade för
afsikt alt grunda nybyggen på den ännu obesatta kusten af Sydvästafrika, vände sig
till Bismarck med anhållan att få ställa detta företag under skydd af riket. Bismarck
ställde då den frågan till engelska regeringen, om England hade höghetsrättigheter
på denna kust och om det vore villigt och i stånd att gifva sitt skydd åt tyska
nybyggare, som ville slå sig ned därstädes. Den engelske utrikesministern lord Granville
svarade nej till bägge frågorna men tillade, att England betraktade området såsom
beläget inom sin intressesfär. England ville alltså förebygga landets
besittningstagande af andra makter utan att själf öfvertaga suveränens rättigheter och
skyldigheter därstädes.
När man i det engelska Sydafrika fick kännedom om Bismarcks förfrågningar,
uppstod därstädes mycken oro, emedan man bakom dem misstänkte djupare liggande
planer. Icke kunde det vara det glest befolkade och ofruktbara Sydvästafrika i och
tör sig, som lockade tyskarne, men väl möjligheten att därifrån träda i förbindelse
med boerstaterna för att sålunda kunna afstänga engelsmännen från vägen till det inre
Afrika. Dessa farhågor i Kapkolonien fingo näring genom boerernas samtidiga försök
att utvidga sitt land ända till hafvet och västerut ända till Kalahariöknen. För den
skull yrkade Kapkoloniens regering på det ifrigaste, att det engelska kabinettet
skulle ockupera Sydvästafrika. Men skulle Gladstone gå in på detta, fordrade han
åtminstone, att Kapkolonien skulle bära alla kostnader för ockupationen och
förvaltningen. För att emellertid tills vidare hindra tyskarne att sätta sig fast i detta
område, lät han säga i Berlin, att England ej ville medgifva någon främmande
ockupation söder om adertonde breddgraden.
Men innan det kommit till något bestämdt aftal mellan regeringen i London och
Kapkolonien, hade Bismarck redan gjort slag i saken. Han utgick från Englands
officiella förklaring, att det ej hade någon rätt till kusten i fråga, och kände sig
genom öfverenskommelsen med Ryssland skyddad mot engelska fientligheter. Den
24 april 1884 förklarade han sålunda, att Luderitz och hans företag stodo under
skydd af Tyska riket. Först flere månader senare hissades officiellt den tyska flaggan.
Sedan Bismarck nu en gång beslutat att förvärfva tyska kolonier och att för det
ändamålet göra bruk af ögonblickets gynnsamma politiska läge, nöjde han sig icke
med detta enda företag. Han ansåg det bäst att, såsom England ofta gjort,
öfver-låta det egentliga kolonisationsarbetet åt privata bolag, som utrustades med nödiga
regeringsrättigheter och ställdes under rikets skydd mot eventuella angrepp; men han
önskade att samtidigt få så många dylika bolag som möjligt i gång. I februari 1884,
innan Underhandlingarne med England ännu ledt till något resultat, förbereddes redan
fyra ytterligare företag; de riktade sig på Guineakusten, på Luciabukten mellan
Natal och de portugisiska besittningarne i Sydafrika, på Sansibars inland i Östafrika
samt på de ännu fria Söderhafsöarne. Det första resultatet vanns vid Guineakusten,
dit doktor Nachtigal skickades som tysk generalkonsul. I juli 1884 slöt han
skyddsfördrag med ett antal höfdingar i Kamerun och Togo-området, bland hvilka konung
Bell var den mäktigaste. Äfven här sökte England hindra ockupationen. Det hade
visserligen handelsintressen i dessa områden, men dittills hade aldrig något försök
gjorts att lägga dem under den britiska kronan. Nu infann sig ett engelskt
krigsskepp för att hindra tyskarne, men det kom några dagar för sent och fann den tyska
flaggan redan före sig.
Mindre lycka hade Bismarck vid Luciabukten. Detta område var en
utomordentligt känslig punkt för Kapkolonien, ty det utgjorde ingångsporten till boerstaterna
och sköt sig in mellan de engelska kolonierna. En tysk köpman (Einvolt) hade
redan anknutit underhandlingar med därvarande höfdingar. Men så snart man i
Kaplandet fått kunskap härom, vände man sig med de mest enträgna böner till
London, och på telegrafisk order därifrån skyndade ett engelskt skepp till
Luciabukten för att hissa den engelska flaggan därstädes. Det påstods nu, att området
redan förut tagits i besittning af England. Äfven om denna fråga fördes lifliga
underhandlingar mellan London och Berlin; Bismarck uppgaf slutligen Luciabukten mot
erkännande af de öfriga kolonialförvärf, som Tyskland gjort.
Expeditionen till Östafrika, som stod under doktor Karl Peters’ ledning, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
