Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Den tyska kolonialmaktens uppkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN TYSKA KOLONIALMAKTENS UPPKOMST.
479
Grévy och utrikesministern FJourens utverka det beslut, att man dessförinnan skulle
försöka med underhandlingar. Dessa ledde nu mycket hastigt till resultat. Schnaebele
frigafs, så snart det konstaterats, att han verkligen på tyskt initiativ kommit öfver gränsen.
Boulanger hade i denna fråga lidit ett nederlag i ministären, och många fransmän
hade genom denna aktuella krigsfara väckts till besinning. När ministären
störtades och Rouvier trädde i spetsen för styrelsen, förflyttades Boulanger till landsorten
som befälhafvare för en armékår, och härmed var hans politiska inflytande brutet.
Men för tsaren innebar detta ministerskifte den lärdomen, att han ej kunde räkna
med en beståndande regering i Paris och att det därför hade sina faror att förbinda
Rysslands framtid med Frankrikes. Ledaren för det franskvänliga partiet Katkov
föll i onåd, och tsaren började söka att åter komma i samförstånd med de mellan-
europeiska makterna.
Detta försvårades
emellertid genom den
bulgariska frågans utveckling. I
juni hade sobranjen enat
sig om att välja prins
Ferdinand af Koburg-Kohary
till furste. Tsaren
protesterade mot valet, men
Ferdinand begaf sig på
eget bevåg till Bulgarien,
vann där erkännande och
förstod att bibehålla sig,
ehuruväl han under de
nästföljande åren hvarken
af tsaren eller
Berlintraktatens öfriga
signatärmak-ter erkändes i sin nya
värdighet. Det synes på
intet vis sannolikt, att
Bismarck och den tyska
regeringen haft något slags
andel i detta val eller i
furst Ferdinands tillväga-
Karikatyr öfver furst Ferdinands
sträfvan efter konungakronan.
Teckning af Lyonel Feininger
i Lustige Slåtter, Berlin (1902)’
gående. Men från
tyskfientlig sida försökte man
icke utan framgång att
ingifva tsaren denna
uppfattning. Man spelade
honom förfalskade bref i
händerna för att bevisa
dylika misstankar mot
Tyskland, och så blef
situationen på hösten 1887
återigen ganska oroande.
Först trippelalliansens
förnyelse genom den nye
italienske ministern Crispi,
som personligen uppsökte
Bismarck i Varzin, samt
ett personligt
sammanträffande mellan denne
sistnämnde och tsaren,
hvarigenom förfalskningarne
afslöjades, återställde
lugnet. Det lyckades då
Bismarck att bringa till stånd
ett nytt fördrag mellan
Tyska riket och Ryssland. Trekejsarfördraget af 1884 hade utgått i början af år 1887
och icke blifvit förnyadt. Nu kom Bismarck öfverens med tsaren^ att enhvar af de
båda staterna skulle bistå den andre mot ett österrikiskt angrepp. Detta var det så
kallade reassuransfördraget, som ådrog kanslern så skarpt klander^ när det efter hans
afgång blef bekant. Det stred dock icke emot trippelalliansens ordalydelse, då denna
ju icke lofvade Österrike något understöd eller neutralitet af Typka riket, för den
händelse att Donauriket själft företog ett anfallskrig. Reassuransfördraget skulle
uppenbarligen tjena syftet att betrygga freden mellan Ryssland och Österrike,
därigenom att hvar och en af de båda staterna skulle veta, att angriparen skulle finna
Tyskland på den angripnes sida. Det slöts på tre år och gällde alltså till 1890.
Det är ännu icke utredt, af hvilka orsaker en ny förstämning mellan Tyskland
och Ryssland inträdde under förra delen af år 1888. Ryssarne koncentrerade
utomordentligt starka truppmassor vid sin västra gräns, storfurst Nikolaus höll krigiska
tal på en resa till Frankrike och England, och läget blef så allvarsamt, att Bismarck
ansåg nya åtgärder af nöden. För att ytterligare förstärka Tysklands försvarskraft
föreslog han att utsträcka tjenstetiden i landtvärnet ända till det trettionionde året,
och i samförstånd med Wienregeringen offentliggjorde han nu texten i det
tysk-österrikiska förbundet af 1879, som ju var riktadt mot Ryssland. I sitt sista stora
parlamentariska tal, den 6 februari 1888, hotade Bismarck grannarne med att lössläppa
furor teutonicus, ifall en af dem skulle våga ett angrepp. Landtvärnslagen antogs,
och freden förblef orubbad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
