Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Bismarcks afgång och följderna däraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
lemnade han också Bismarck kvar i ämbetet och skänkte honom sitt fulla förtroende.
Detta framträdde i synnerhet, när kejsarinnan efter sin dotters önskan ville
genomdrifva hennes förmälning med den förutvarande furst Alexander af Bulgarien.
Bismarck befarade däraf en ytterligare försämring af förhållandet till Ryssland och
förmådde därför kejsaren att afgjordt motsätta sig denna plan. För öfrigt kunde en
så kort regering af en illa sjuk härskare ej medföra några afgörande förändringar
i vare sig den inre eller den yttre politiken. Först kejsar Fredriks död, den 14 juni
1888, och Wilhelm II:s tronbestigning ställde på nytt den frågan i förgrunden, om
regeringen skulle fortsätta i de gamla hjulspåren.
Kejsar Wilhelm II var då ännu icke fullt trettio år gammal och hade som prins
begagnat hvarje tillfälle att öppet lägga i dagen sin obetingade beundran för Bismarck,
Så tycktes kanslerens ställning äfven för den närmaste framtiden betryggad. När
hofpredikanten Stöcker, de högkonservatives ledare, hösten 1888 utgaf den lösen, att
man måste öfvertyga den unge kejsaren därom, att Bismarck i den inre politiken
förde honom på villovägar, gaf Wilhelm II tydligen sitt missnöje tillkänna. Men
småningom aftog dock förhållandet mellan kejsaren och Bismark i värme. Kejsar
Wilhelm II var en temperamentsfull och impulsiv natur, som hade sina egna idéer
om saker och ting och med stark känsla af sin plikt kände sig personligen ansvarig
för allt, som skedde under hans regering. Han trodde sig endast kunna uppbära
detta ansvar, om politiken i sina grunddrag verkligen öfverensstämde med hans
personliga åskådningar. Men nu blef det med tiden allt tydligare, att hans
tankevärld dock långtifrån i allt sammanföll med Bismarcks. De båda männen skildes
också från hvarandra genom ej mindre än fyratiofyra års ålder och hade uppväxt
med helt olika intryck och under helt olikartade politiska strömningar, Utan tvifvel
var kejsaren mycket starkare påverkad af den sociala rörelsen än Bismarck, och
likaså lågo tankarne på en i stort anlagd tysk kolonial- och världspolitik honom
vida mer än kanslern om hjärtat. Den senares hufvudsyfte förblef alltjämt att häfda
rikets europeiska maktställning, som berodde på landhären, icke på flottan. Rikets
naturliga bundsförvanter voro i hans ögon alltjämt Österrike och Ryssland, och hans
sträfvan gick alltid ut på att bevara freden mellan dessa båda makter. Kejsaren
däremot lutade åt en anslutning till England. Han såg i engelsmännen en med
tyskarne besläktad och genom lika ideal förbunden nation. Redan vid ett besök i
England hösten 1889 uttalade han öppet dessa sympatier, då han efter en återblick
på föregående gemensamma bedrifter utbragte en skål för ett blifvande
vapenbrödraskap mellan tyskar och briter. Sådant var efter Bismarcks uppfattning känslopolitik
och utgick icke från Tysklands intressen utan från allmänna förutsättningar, som
han icke ansåg motiverade. I snart en mansålder hade kanslern nu ledt Tyska
rikets politik nästan uteslutande efter sina synpunkter. Så mycket den gamle
kejsaren plägat göra sin egen åsikt gällande i saker, som rörde honom personligen, hade
han dock under de senaste årtiondena varit fullkomligt främmande för hvarje tanke
att skilja sig från sin store rådgifvare, och där Bismarck gjorde en sak till
kabinettsfråga, gaf kejsaren alltid efter, om än mången gång med tungt hjärta. Men i en
sådan ställning kunde den nye, af verksamhetslust och dådkraft uppfyllde härskaren
ej utan vidare finna sig, och han kände det som en faktisk degradering om han i
de viktigaste frågorna skulle öfverlemna ledningen åt en annan, om än så förtjent
och erfaren man. Ännu mindre lätt torde det hafva fallit sig för Bismarck att
frivilligt afstå från sin gamla maktfullkomlighet. Han kände sig personligen så nära
förbunden med sitt verk, med Tysklands enhet och makt, och han såg i kejsarens
idéer och sträfvanden så svåra faror för hvad han skapat, att han skulle hafva ansett
det för en pliktförsummelse att frivilligt afgå och lemna fältet öppet för sådana
nyheter. En motsats af den art, som här småningom framväxte, kunde i en
monar-kisk stat endast sluta på ett sätt - med ministerns afgång. Kejsaren synes också
redan ifrån hösten 1889 hafva varit besluten att låta Bismarck afgå, ehuru han med
hänsyn till mannens utomordentliga förtjenster, hans stora popularitet och den makt
hans namn ännu utöfvade i utlandet ville låta det ske i den mest skonsamma form
för att sedermera i fall, där så syntes önskvärdt, alltjämt kunna draga nytta af hans
råd och erfarenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
