Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERNS UPPVAKNANDE. 505
fann sig nödsakadt att vika tillbaka för Japan. Med begagnandet af den inre oredan
i Korea hade ryssarne redan satt sig fast i Söul, konungen var helt och hållet i
deras händer och residerade mer än ett år hos den ryska legationen, en rysk
finansman förvaltade skatter och tullar, och ryska officerare utbildade de koreanska
soldaterna. Men Japan ville ännu mindre tillåta detta Koreas långsamma utsugande
genom Ryssland ah förut dess underkastelse under Kina, och i Petersburg gaf man
efter, när man såg, att japanerna menade allvar. I ett rysk-japanskt fördrag (april
1898) förklarades Korea för fullständigt neutralt. Såväl Ryssland som Japan skulle
hafva rätt att - hvartdera - hålla 1,000 man i Söul till skydd för sina respektive
legationer, men bådadera skulle afhålla sig från hvarje inblandning i landets inre
angelägenheter. Ryssland hemkallade sedan också sina ämbetsmän och officerare,
men faktiskt kvarblefvo officerarne i Söul till den ryska legationens disposition,
beredda att i nödfall åter öfvertaga befälet öfver trupperna. Några år förut skulle
Ryssland icke hafva tänkt på att taga den ringaste hänsyn till sådana kraf från
Japans sida.
Men äfven det internationella läget förändrades fullständigt genom tilldragelserna
i öster. Rysslands, Frankrikes och Tysklands gemensamma uppträdande i
Shimonoseki hade återigen ställt England ensamt. Man kände det mycket obehagligt i
London; regeringspressens ton, som vintern förut varit så vänlig emot Ryssland och
Frankrike, blef nu påfallande skarp, och England protesterade så tydligt som
möjligt emot hvarje afsikt från Frankrikes sida att en gång förvärfva Kongostaten eller
att intränga i öfre Nildalen. Men framför allt riktade sig Englands misstämning
mot Tyskland; att detta vägrat medverka till den af England planlagda medlingen
och i stället anslutit sig till Rysslands östasiatiska politik, betraktades som en
afgjord brytning af det sedan 1890 bestående samförståndet. Orsakerna till
Tysklands hållning vid denna tid äro ännu ej med visshet kända; sannolikt är dock,
att förutom de afrikanska differenserna och begäret efter landförvärf i Östasien
äfven kejsarens religiösa känslor spelat in. I uppkomsten af en mongolisk, icke
kristen stormakt säg Wilhelm II en fara för kristendomen och därmed äfven för
den västerländska kulturen och dess »heligaste skatter». Till denna Tysklands
hållning i Östasien kom nu äfven, att boererna just vid den tiden återigen
uppenbarligen sökte närma sig Tyska riket och åtminstone icke blefvo tillbakavisade.
I januari 1895 höll Transvaals president Kruger vid firandet af kejsar Wilhelms
födelsedag i Pretoria ett skåltal, som gaf anledning vänta en förstärkning af dessa
relationer. Några månader därefter infunno sig tyska krigsskepp vid öppnandet af
järnvägen från Pretoria till Delagoaviken. Presidenten Kruger aflade besök på dem
och utbytte telegram med kejsaren. I denna punkt var England alltid ytterst
ömtåligt, och kejsar Wilhelm fick snart personlig erfarenhet af de engelska
stamfrän-dernas vrede. När han sommaren 1895 som vanligt besökte England, hälsades han
af regeringsorganet Standard med en artikel, hvari det sades, att Tyskland och
England visserligen hade samma intressen i världen, men att Tysklands betänkliga
böjelse för diplomatiska experiment och dess koketterande för Ryssland och Frankrike
icke vore egnade att främja ett godt samförstånd. Kejsaren tillråddes att taga en
lektion i politisk visdom hos sin mormoder och begagna sin vistelse i England till att
vinna känning med den nationella stämningen därstädes I den tyska pressen blef
denna mästrande artikel skarpt tillbakavisad, och kejsar Wilhelm inställde därefter
sina regelmässiga besök i England. Men på båda sidor om Kanalen kvarstannade
en förstämning, som sedan aldrig fullt öfvervunnos och som tvärtom under inverkan
af den stigande handelskonkurrensen mer än en gång till och med brutit fram i
öppna hotelser.
England stod alltså ånyo fullständigt isoleradt sommaren 1895, ty förbindelserna
med Japan voro ännu endast i sin begynnelse. Och ännu kunde det icke våga att
öppet uppträda mot Rysslands framträngande i Östasien. Ryska blad ordade redan
om möjligheten, att de egyptiska och de andra afrikanska frågorna nu äfvenledes
Världshistoria VI. 64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
