Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖSTERNS UPPVAKNANDE.
509
President Paul Kruger
mottager en boererdeputation.
Målning af Wichgraf. Med tillstånd
af Fotografiska Sällskapet i Berlin.
af alla kolonialministrar, som Chamberlain i sammanhang med drottning Viktorias
sextioåriga regeringsjubileum anordnade i London i juni och juli 1897, blefvo dessa
planer ytterligare diskuterade. Såsom närmast önskvärdt förklarades det här, att Australien
och Sydafrika efter Kanadas mönster sammanslöto sig till stora förbundsstater och
sedan beviljade moderlandet liknande tullindringar. Men koloniernas representanter
yrkade enträget, att England nu måtte på allvar taga itu med att försvåra införseln
från andra håll än kolonierna. Planerna att inrätta ett ständigt riksförbundsråd, att
införa regelmässiga bidrag af kolonierna till flottans underhåll och låta ett utbyte
af engelska och koloniala truppkontingenter ega rum vunno däremot tills vidare föga
anklang hos kolonierna; de ville dessförinnan se, huru långt moderlandet gick deras
ekonomiska önskningar till mötes. Konferensen befäste hos Chamberlain den
uppfattningen, att ingenting vidare stod att ernå utan tullpolitiska medgifvanden, och
han tog till den ändan ett steg, som föregående ministrar alltid motsatt sig af
allmänna politiska grunder: han uppsade gällande handelsfördrag med Tyskland och
Belgien, emedan de garanterade dessa makter behandling som den mest gynnade
nationen och sålunda hindrade England att i tullpolitiskt hänseende behandla
kolonierna bättre än dessa land. Allt detta var emellertid endast förberedande åtgärder.
Chamberlain visste mer än väl, att det behöfdes mycken och långvarig agitation,
innan man därutöfver kunde taga sig fram till verkliga organisatoriska åtgärder.
Stod allså inflyttningskoloniernas fastare anslutning till moderlandet alltid i första
rummet för Chamberlain, så har han dock äfven kraftigt uppträdt för en ytterligare
utvidgning af det britiska kolonialriket, d. v. s. efter hans mening för vinnandet af nya
säkra afsättningsområden för engelska varor. Hans båda största framgångar i denna
riktning voro eröfringen af Sudan och underkufvandet af boerstaterna i Sydafrika.
Det är ofvan omtaladt, att på Englands befallning Wadi Halfa bestämts som
sydgräns för Egyptiska Sudan och att kediven blifvit tvungen att afstå från Sudans
åter-eröfring. Trots detta hade England emellertid förklarat hela öfre Nildalen för engelsk
och egyptisk intressesfär och satt sig mot hvarje annans makts inträngande på detta
område. Men nu eftersträfvade Frankrike öppet Sudans förvärfvande för att bringa sitt
Nigerområde och sin Kongokoloni i direkt landförbindelse med sina små besittningar
vid Röda hafvet. Redan i sitt fördrag med Kongostaten 1894 hade fransmännen
gifvit dessa planer tydligt till känna, och kort därefter utrustades tre expeditioner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
