Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
boererna icke hade rätt att underhandla med främmande makter utan Englands
förmedling, var dock dess vasallförhällande till England obestridligt. Därför vägrade
Chamberlain att samtycka till skiljedom, emedan sådan endast kunde komma i Iråga
mellan fullt oafhängiga stater. Medan förhållandet sålunda artade sig allt sämre,
begynte England att rusta och skicka trupper till Sydafrika. Till slut fordrade
Chamberlain, förutom rösträtt för uitlanders, fullständig kommunal själfstyrelse för
Johannesburg, rättskipningens Oafhängighet af folkrådet, dynamitmonopolets
afskaffande, slopandet af Johannesburgs befästning samt engelsk undervisning i statens
skolor. Kruger afböjde dessa fordringar och uppställde den 10 oktober 1899 å sin
sida ett ultimatum: England skulle inom 24 timmar förklara, att det gick in på att
hänskjuta alla tvistefrågorna till en skiljedomstol och draga ;illbaka alla trupper, som
förts till Sydafrika sedan den l juni 1899. Då Chamberlain förklarade, att dessa
villkor ej kunde diskuteras, öppnade boererna fientligheter genom att öfvergå gränsen,
den 11 oktober.
I Europa stod den offentliga meningen allmänt på boerernas sida, och Englands
tillvägagående skylldes utan vidare på de engelska kapitalisternas åtrå efter
boerområdets rika tillgångar. Skulle den imperialistiska principen upprätthållas äfven i
Sydafrika, var det dock i själfva verket omöjligt för England att låta oafhängiga och i
verkligheten fientliga stater finnas kvar inom dess eget område. Hade boererrepublikerna
uppriktigt fogat sig i det rättsligt bestående förhållandet af vasallstater, skulle
England säkerligen hafva lemnat dem i okvald besittning af deras partiella
Oafhängighet. Men boerernas hållning visade tydligt, att de ingenting högre önskade än
fullständigt oberoende af England, och detta gjorde kriget oundvikligt.
I början voro boererna engelsmännen öfverlägsna i stridskrafter; de hade vidare
fördelen af noggrannare kännedom om landet och hade starka sympatier hos sina
stamfränder i Kapkolonien. Englands krigsrustningar voro ännu icke afslutade, och
det skulle sannolikt hafva varit möjligt för boererna att genom ett raskt och
hänsynslöst framträngande besätta några viktiga punkter i Kaplandet och Natal och
förlägga kriget till Kapkolonien själf. Men boererna visade sig i detta krig visserligen
vara tappra soldater och framför allt utmärkta skyttar men däremot okunniga om
europeisk disciplin och europeisk strategi. De förstodo ej att tillräckligt utnyttja sina
första segrar öfver generalerna Buller och Methuen, splittrade sina stridskrafter och
bundo dem framför orterna Mafeking, Kimberley och Ladysmith. De försummade
därigenom det gynnsamma ögonblicket och gåfvo engelsmännen tid att kasta stora
truppmassor öfver till Sydafrika. Lörd Roberts erhöll öfverbefälet, Kitchener ställdes
vid hans sida som generalstabschef- det var Englands mest dugliga och bepröfvade
generaler. De engelska kolonierna på andra håll täflade i ett lemna frivilligt
understöd; i synnerhet från Australien och Kanada strömmade frivillige till Afrika.
Lörd Roberts förstod snart att hota den framför Kimberley liggande boergeneralen
Cronjes återtågslinie och därigenom framtvinga Upphäfvandet af platsens belägring.
Den 27 februari 1900 tvang han Cronje att kapitulera med hela sin styrka vid Paardeberg.
Äfven Ladysmith blef undsatt, och Bloemfontein intogs af engelsmännen. Efter detta
erbjöds republikerna fred, men England fordrade numera deras fullkomliga
underkastelse. Då boererna icke ville samtycka härtill, måste striden fortsättas. Redan
samma år proklamerade den britiske fältherren först Oranjefristatens, sedan
Trans-vaals annektering. Men det återstod ännu mycket, innan de båda landen voro
faktiskt bragta till underkastelse; småkriget fortgick ännu ett par år. Lord Roberts
bröt slutligen boerernas motstånd genom tvenne åtgärder. För det första afspärrade
han genom militärposteringar deri redan underkufvade delen af landet och inskränkte
så alltmer det område, där boererna ännu höllo sig. Vidare sökte han förlama de
ännu kämpande boererna genom att sammanföra så många af deras kvinnor och
barn, som man kunde komma öfver, i så kallade koncentrationsläger, där de
kvar-höllos som gisslan för männens uppförande. Till följd af klimatet och förplägningens
svårigheter var dödligheten mycket stor i dessa läger, och den starkt upprörda
allmänna meningen i Europa, som med varm medkänsla följt det lilla hjältefolkets
kamp mot öfvermakten, misstänkte utan skäl, att detta berodde på någon barbarisk
behandling af de fångna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
