Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Österns uppvaknande. - 9. Den amerikanska imperialismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot slutet af år 1900 lemnade Roberts Transvaal och öfverlät åt Kitchener att
fullborda landets underkufvande. Äfven presidenten Kruger begaf sig vid samma
tid till Europa för att söka hjälp hos de europeiska staterna. Han uträttade dock
ingenting; af den tyske kejsaren blef han icke ens emottagen. Nederlanden sökte
visserligen erbjuda sin medling, men de tillbakavisades af England. Drottning
Viktorias död och Edvard VIl:s tronbestigning i början af år 1901 hade ej förbättrat
boerernas utsikter, och till slut blef det klart äfven för de återstående frihetskämparne
under de Wet, att striden var lönlös. Efter långa underhandlingar afslöts den 31
maj 1902 ett fördrag, genom hvilket de i fält stående boererna erhöllo amnesti,
räntefria förskott till återuppbyggande af sina förstörda gårdar och garanti för
bibehållande af det holländska språket; å sin sida måste de erkänna den engelske
konungen som sin herre. Vidare ställdes det dem i utsikt att, så snart lugnet blifvit
fullständigt återställdt, erhålla själfstyrelse af samma art som de andra stora engelska
kolonierna. Stora svårigheter uppstodo vid afgörandet af den frågan, huru de
holländare i Kapkolonien skulle behandlas, som anslutit sig till sina landsmän. Full
strafflöshet, såsom boererna fordrade, ville engelsmännen icke medgifva, men de
lofvade, att dödsstraff icke skulle komma i fråga. Med detta fredsslut var Sydafrikas
underkastelse fullbordad; på hela den afrikanska kontinenten bestodo nu endast två
af européer oberoende stater, Abessinien och Marokko.
9. Den amerikanska imperialismen.
Förenta staternas förbindelser med Europa inskränkte sig länge till det
ekonomiska och kulturella området; i världspolitiken spelade unionen ingen roll,och dess
utrikespolitik bestämdes af ett fåtal synpunkter. Man ville framför allt göra sitt land
så oberoende som möjligt af utlandet äfven i ekonomiskt hänseende. Detta
sträfvande framträdde hufvudsakligen i den fortgående förhöjningen af tullarne, som
kulminerade i Dingleytariffen 1897, och i försvårande af invandringen. Vid sidan af
detta tillbakavisande af främmande varor och främmande människor gick en sträfvan
att betrakta hela Amerika som Förenta staternas intressesfär och hindra hvarje
tillväxt i europeiskt inflytande på kontinenten i dess helhet. Redan presidenten Monroes
bekanta budskap 1823 hade uttalat den grundsatsen, att Förenta staterna ej skulle
tillåta upprättandet af nya europeiska kolonier i Amerika. Men därjämte befäste
sig alltmer den tanken, att unionen måste försöka att sammansluta de öfriga
oberoende staterna i Amerika till ett stort förbund under Förenta staternas ledning.
Man tänkte härvid på en panamerikansk tullunion, en amerikansk skiljedomstol, ett
enhetligt myntväsen och en förbättring af de inbördes Samfärdsmedlen. Men den
första Panamerikanska kongressen i Washington (1889) lade i dagen en stark
obenägenhet från de sydamerikanska staternas sida mot en sådan sammanslutning.
Icke ens inom unionen själf rönte dessa tendenser allmänt gillande. Af landets
båda stora partier förfäktade det ena, det republikanska, en utvidgningspolitik
jämförlig med den imperialistiska riktningen i den europeiska politiken. Detta parti
hade alltid varit en förkämpe för centralmaktens stärkande gentemot de särskilda
staterna och för den amerikanska industriens intressen; det demokratiska partiet
däremot häfdade de särskilda staternas själfständighet och jordbruksintresset samt
bekämpade en vidlyftig utrikespolitik. Dess anhängare befarade, att en tullförening
med Sydamerika endast skulle göra det lättare för argentinsk spannmål och andra
Söderns råvaror att konkurrera på den nordamerikanska marknaden. Eniga voro
de båda partierna, endast när det gällde att tillbakavisa europeisk inblandning i
amerikanska angelägenheter. Så t. ex. ingrep den demokratiske presidenten Cleveland
(1893-1897), då England försökte att frånrycka Venezuela gränsområden, på hvilka
nya guldlager blifvit upptäckta. När England i denna konflikt brukade våld,
stämplades detta af Cleveland som ett brott mot Monroe-doktrinen, hvarför han hotade att
med vapenmakt ingripa till Venezuelas hjälp, därest England icke underkastade sig
skiljedom (1894). För första gången sedan långt tillbaka intogo de båda stora ängel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
