Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EUROPEISKA STATERNAS INRE UTVECKLING UNDER DE SENASTE ÅRTIONDENA. 547
af en stor världskonflikt kunde motsatsen mellan moderlandets och de särskilda
koloniernas intressen lätt nog utveckla centrifugala krafter, som beredde regeringen
svåra olägenheter. Redan därför syntes det föga troligt, att en ledande statsman skulle
taga på sig ansvaret att utan trängande orsak frambesvärja en sådan, så lockande
det än kunde synas för mången engelsman att genom ett preventivkrig förstöra andra
makters uppväxande flottor, medan den britiska marinen ännu var obestridt
öfverlägsen.
Bortsedt från den allra senaste tiden spelade kolonialfrågor långtifrån samma
roll i Frankrikes statslif som i Englands; dess politik hade sin tyngdpunkt i de
europeiska relationerna och i landets inre utveckling. Här var riksdagen den
bestämmande faktorn, och landets inre lif berodde fullständigt af partiernas maktförskjutningar.
Boulangers fall och valen 1889 hade nog gifvit de moderata republikanerna en
stark öfvervikt. Men denna majoritet sönderföll i en radikalare och en
konservativare grupp och kunde icke enas om ett gemensamt program för positivt arbete.
Hela dess verksamhet stannade vid att afvärja yrkanden, som framkommo från
ytterlighetspartierna till höger och vänster. Under flere års tid stod Frankrikes inre
statslif bokstafligen stilla. Först i början af 1890-talet förspordes uppslag till en ny
partigruppering.
Dittills hade de franska socialisternas parlamentariska verksamhet hämmats
genom deras splittring i fyra hvarandra bekämpande grupper. När nu år 1893 nya
val stodo för dörren, sammanslöto sig dessa grupper till gemensamt uppträdande,
och genom att för tillfället uppgifva yrkandet på det kommunistiska programmets
stränga genomförande, särskildt i afseende på jordegendom, lyckades de vinna
anhängare bland bönderna och beröfva de borgerliga radikalerna ett stort antal röster.
Vid samma tid hade från monarkisternas parti afsöndrat sig en vänsterflygel, som
öppet erkände republiken, de så kallade »rallierade». Uppslaget härtill hade utgått från.
påfven Leo XIII, som arbetade på att öfverallt stärka katolicismens inflytande i
parlamenten. Han uppmanade Frankrikes katoliker att erkänna den bestående
statsformen för att kunna bereda sina åsikter inflytande i riksförsamling och
riksförvaltning. Härigenom uppstod möjlighet till ett förbund mellan rallierade och
moderata republikaner. Då den dittillsvarande majoritetens ledare dessutom blifvit svårt
komprometterade genom Panamaskandalen, medförde valen en alldeles ny
sammansättning af parlamentet. Visserligen behöllo de olika schatteringarne af den gamla
republikanska majoriteten äfven nu den största siffran, men vid dess sida stod nu
ett starkt socialistiskt parti på 55 medlemmar, medan 33 rallierade afsöndrade sig
från de gamla monarkisterna, af hvilka ett sextiotal återstod. Men framför allt var
det betydelsefullt, att det inträdde ett nästan fullständigt personalombyte. - Hälften
af kammaren bestöd af nyvalde, och på alla håll trädde nya män i förgrunden.
Den manstarka och i sluten trupp framryckande socialistiska vänstern utöfvade
en stark inverkan på de radikala republikanernas åskådningar. Dessa måste befara
att alldeles förlora sina anhängare bland de väljande, om de ej kunde uppvisa några
positiva resultat enligt det demokratiska programmet. De utverkade för den skull,
att medlemmar af deras grupp upptogos i ministären. De i kraft af tidigare
undantagslagar dömda socialisterna fingo amnesti, och genom förslag till progressiv
inkomstskatt försökte man att förverkliga en viktig punkt i de radikala krafven. Men denna
reform möttes af segt motstånd från de moderates sida, som utgåfvo den för att vara
socialistisk, och äfven inom senaten. Denna gjorde för första gången på länge ånyo
ett afgörande ingrepp i det politiska lifvet, då den genom en skattevägran tvang den
af radikalerna behärskade ministären Bourgeois att träda tillbaka (1896). Men äfven
dennes efterföljare Méline, som i allmänhet stödde sig på de moderate och högern,
gick vänstern såtillvida till mötes, att han genomförde obligatorisk
olycksfallsförsäkring; däremot lyckades han icke åstadkomma en beståndande reform af
skatteväsendet utan att anlita inkomstskatten.
Ett bestämmande inflytande på de franska partiförhållandenas utveckling i det
följande erhöll Dreyfusaffären. I och för sig var det ju en sak af ringa betydelse, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
