Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
Jylland, Sönder-Jylland samt Holstein och Lauenburg. Hans kusin och efterträdare
Kristian VIII, som dock tjugufem år förut gjort sitt bästa för att skaffa Norge
politisk frihet, uppehöll likaledes konungaenväldet hela sin regeringstid (1839-1848) och
inskränkte sig till att utvidga den kommunala själfstyrelsen.
Under sådana förhållanden bildades i Danmark ett liberalt parti, bland hvars
ledare märktes Orla Lehmann, D. G. Monrad och den samtidigt framväxande
skandinavismens diktare Karl Ploug. Vid dess sida i krafvet på enväldets afskaffande
ställde sig de af Tscherning ledda »bondevännerna», som i likhet med det senare
svenska landtmannapartiet upptogo allmogens speciella önskemål på sitt program.
Då tyskarne i Holstein och södra Slesvig förutom krafvet på konstitution upptagit
det tysk-nationella programmet, som gick ut på Slesvigs sammanförande med
Holstein till en stat och uppgående i Tyska förbundet, blef nationalismen jämväl
upptagen af de danska liberalerna eller »nationalliberale», såsom de med anledning däraf
kallades, men här i det rakt motsatta syftet att upplösa Slesvigs förbindelse med
Holstein och åter göra det till en organisk del af Danmark. Gentemot denna
uppfattning, som drog Danmarks gräns vid Eider och som vunnit starkare tillslutning
bland de danska sönder-jylländarne genom Kristian VIII:s språkreskript till
förbättring af danskans ställning i deras land, stod ej blott den i Elbehertigdömena
härskande tyska åskådningen utan äfven den gamla danska »helstatspolitiken», som var
politiskt konservativ och - hvad den nationella frågan angick -önskade Slesvigs
och Holsteins sammanknytande, men ej för att de skulle afsöndras från
konungariket utan för att äfven Holstein skulle kunna fastare därmed förbindas. Huru dessa
nationella motsatser äfven framträdt i den olika uppfattningen hos danskar och
tyskar om arfsrätten till hertigdömena, är i annat sammanhang angifvet.
Kristian VIII hade planerat en för hela monarkien gemensam författning, och
hans son, Fredrik VII, tillkännagaf omedelbart efter sin tronbestigning, att han
ämnade införa en folkvald beslutande ständerförsamling, på grundvalen af hertigdömenas
fortfarande inbördes förbindelse och deras likställighet med konungariket under en
gemensam helstatsförfattning. Men denna plan att sammanbinda hertigdömena med
konungariket behagade af olika skäl hvarken tyskar eller danskar, och då de stora
folkrörelserna kort därpå bröto fram i Tyskland, afsändes från hertigdömena en
deputation till Köpenhamn med anhållan om gemensam fri författning för Holstein
och Slesvig samt om medgifvande till detta senares upptagande i Tyska förbundet.
Vid underrättelsen härom förenade sig Köpenhamns befolkning att frambära till
konungen de nationalliberales önskemål, som gick ut på att Slesvig måtte förenas i en
gemensam demokratisk författning ej med Holstein utan med konungariket. Konungen
samtyckte till denna begäran och tillsatte en »Eiderdansk» ministär med sådana män
som Lehmann, Monrad och Tscherning. Den tyska deputationen affärdades med det
besked, att Holstein skulle få en fri konstitution för sig men Slesvig förenas med
konungariket under en gemensam fri författning, på samma gång det erhöll en
särskild landtdag för egna ärenden. Så var Eiderpolitiken definitivt antagen af konung
Fredrik, och följden blef den resning i Elbehertigdömena, hvars förlopp redan i det
föregående behandlats.
För den blifvande dansk-slesvigska grundlagens tillvägabringande inkallade
konung Fredrik samma år en församling, som till en fjärdedel var utsedd af konungen,
i öfrigt vald af folket efter i det närmaste allmän rösträtt. Församlingen antog i
hufvudsak regeringens förslag, och så tillkom midt under vapenbullret i hertigdömena
grundlagen af den 5 juni 1849, som upphäfde kongeloven, gjorde slut på
ståndsskillnaden och gaf landet ett mycket fritt statsskick. Riksdagen skulle bestå af två
kamrar, landstinget och folketinget, bägge valda efter allmän rösträtt. Med det nya
statsskicket följde en mängd frisinnade reformer, som särskildt kommo allmogen
till godo. Så blef värnplikten, som dittills ensamt ålegat bönderna, 1849 allmän,
och hofveriet upphäfdes nästan fullständigt.
Däremot slog det alldeles fel med de Eiderdanskes förhoppning, att den nya
författningen skulle blifva ett nytt starkt föreningsband mellan Danmark och Slesvig.
Det treåriga kriget i Slesvig-Holstein slutade med en kompromiss, som i längden
hvarken kunde tillfredsställa danskar eller tyskar. Då konung Fredrik måste lofva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
