Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 577
de tyska stormakterna att ej införlifva Slesvig med konungariket, var ju krigets
egentliga syfte förfeladt och Eiderpolitiken tillspillogifven. Detta tillkännagaf han öppet
genom kungörelsen af den 28 januari 1852, som utgick ifrån att det omtvistade
hertigdömet i politiskt hänseende hvarken skulle förenas med konungariket eller med
Holstein; hvartdera hertigdömet skulle erhålla sin särskilda beslutande församling
och den för Eiderstaten afsedda juniförfattningen inskränkas till konungariket.
Slutligen skulle monarkiens olika delar förbindas till »ett välordnadt helt» genom en
gemensam författning. Det var alltså helstatspolitiken, som nu efterträdt den
Eider-danska.
Sedan stormakterna med Danmark och Sverige-Norge 1852 enats om att till
betryggande af det danska väldets integritet ordna den omstridda arfsrätten till detsamma på
sådant sätt, att den efter manliga hufvudliniens utgång skulle tillhöra prins Kristian af
sidogrenen Glucksburg, utfördes helstatsprogrammet, genom att hertigdömena erhöllo
hvart sin ständerförsamling och för monarkiens gemensamma angelägenheter
inrättades en för konungariket och hertigdömena gemensam representation (riksrådet), hvars
medlemmar skulle utses dels af konungen, dels af de särskilda riksdelarnes
representationer, dels genom folkval med hög census.
Som tyskarne endast utgjorde en minoritet i riksrådet, ville de emellertid ej finna
sig i den nya ordningen, och den holsteinska provinsialförsamlingen förklarade den
gemensamma författningen olaglig, emedan den utfärdats utan dess hörande. Äfven
de tyska staterna inblandade sig i tvisten, och ställningen började åter té sig
bekymmersam för Danmark. Under sådana omständigheter borde det hafva varit
välkommet för konung Fredrik, att Oskar I af Sverige och Norge (1857) erbjöd honom
ett förbund till försvar för Eidergränsen. Men holsteinaren Scheele, som vid denna
tid var den ledande kraften inom ministären, intalade konungen att afvisa anbudet,
emedan det lemnade Holstein ur räkningen och för öfrigt var illa sedt af Ryssland.
Sedan helstatspolitiken lidit skeppsbrott liksom förut den Eiderdanska, måste
Scheele afgå, och hans plats intogs af Hall, som varit ledare för det nationalliberala
partiet i folketinget. Stämningen i landet blef nu också allt starkare för en återgång
till 1848 års politik »med Eider som riksgräns, junigrundlagen som riksbaner och
de nordiska brödrafolken som bundsförvanter.» Karl XV var en ännu ifrigare
skandinav än Oskar I och gaf vännen Fredrik de uppriktigaste försäkringar att ej
svika i nödens stund.
Det hade nu kommit därhän, att den danska frågan tagits oni hand ej endast
af de tyska stormakterna utan äfven af förbundsdagen i Frankfurt am Main, och
denna förklarade såväl Holsteins särskilda som monarkiens gemensamma författning
för olaglig, i hvad den senare angick Holstein och Lauenburg. Till följd häraf blefvo
dessa båda riksdelar 1858 uteslutna från delaktighet i den gemensamma
författningen, hvilken alltså endast skulle gälla för Danmark och Slesvig. Men en sådan
ordning skulle ju medföra en ytterligare afsöndring mellan Slesvig och Holstein, och
detta var en sak, som tyskarne i de båda hertigdömena aldrig ville finna sig i.
Därför fortfor och tilltog oppositionen, i synnerhet i Holstein, där man alltjämt påkallade
Tyska förbundets hjälp, och detta tvekade ej att inblanda sig äfven i Slesvigs
angelägenheter, trots det att detta land ej tillhörde förbundet. För att få slut på dessa
ingrepp kungjorde den danska regeringen i mars 1863 sin afsikt att ordna Holsteins
ställning på ett sätt, som skulle innebära monarkiens tudelning efler Eidergränsen.
Men detta steg bidrog endast att öka spänningen, och förbundsdagen hotade redan
med åtgärder att besätta Holstein.
Inför denna fara hade man i främsta rummet räknat på den hjälp, som Karl XV
så rundligen utlofvat från Sverige-Norge, men det började nu se ut, som vore dessa
förespeglingar ingenting att bygga på. För egen del önskade Karl visserligen intet
högre än att göra allvar af skandinavismens löften och förhoppningar, men
olyckligtvis hade han gått fram i denna fråga utan tanke på om hans folk följde efter eller
ej, och när det nu kom till afgörandet, befanns det, att han ej ens förmådde rycka
med sig sina ministrar.
Fullt klart blef allt detta först efter Fredrik VII:s död i november 1863, då den
nye konungen Kristian IX genom de nationalliberales påtryckning nödgades att stad-
Världshistoria VI. 73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
