Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
fästa en nyss förut antagen dansk-slesvigsk samförfattning, som afsåg att åstadkomma
en fastare sammanslutning mellan konungariket och hertigdömet. Följden af detta
förnyade försök att på fredlig väg utreda konflikten blef dock ej en lösning utan ett
sönderhuggande af den invecklade knuten. Detta skedde genom det nya
slesvig-holsteinska kriget (1864), som ledde till att ej blott Holstein och Lauenburg utan
äfven det omtvistade hertigdömet gick förloradt. Då Österrike år 1866 afstod sin
andel i rofvet till Preussen, lofvade detta visserligen att återlemna norra delen af
Slesvig till Danmark, om befolkningen genom fri omröstning uttalade sig för en
sådan åtgärd, men åren gingo, utan att någon omröstning anordnades af Preussen,
och år 1878 samtyckte Österrike till Upphäfvandet af den ifrågavarande
bestämmelsen.
Med afseende på danskarne i Nord-Slesvig hade det bestämts, att de, som så
önskade, på vissa villkor fingo behålla sin ställning som danska statsborgare, och
denna »optionsrätt» begagnades i början af ett flertal, som alltjämt hängde fast vid
det gamla hufvudlandet. Ännu efter en mansålders förlopp var danskarnes andel af
Slesvigs befolkning lika stor, som den varit 1864. Trots dessas sega fasthållande vid
moderlandets språk och sed trängde förtyskningen dock steg för steg upp mot
norr, och sedan 1889 var tyskan skolspråk i hela Slesvig. År 1907 gick Danmark
slutligen genom ett fördrag med Preussen in på en uppgörelse af tvistepunkter
rörande hertigdömet, hvarpå de återstående »optanterna» började försvinna. Så var
den skandinaviska världen definitivt trängd tillbaka från Eidergränsen i söder,
samtidigt med det att den uppe i nordöst hotades genom den slavisk-finska expansionen.
De stora grannmakterna började inhösta frukterna af skandinavernas söndring och
oförmåga att uppgå i en större enhet.
En ny yttring af denna upplösningsmani, ehuru i fridfullare former, inträffade i
en annan del af den danska monarkien, då Island 1874 firade tusenårsminnet af
öns första bebyggande med att utverka en själfstyrelse, som trettio år senare utfördes
till en själfständig författning.
För det stympade Danmark blef närmaste uppgiften att göra slut på den oreda,
hvari det lemnats genom Slesvigs förlust. Detta skedde genom antagandet af
»Danmarks rikes genomsedda grundlag» af den 28 juli 1866, som i hufvudsak var en
revision af junigrundlagen från 1849. Olikheten mellan de båda grundlagarne
framträdde företrädesvis i sammansättningen af landstinget, som förut i likhet med
folketinget framgått ur allmän valrätt men nu erhöll en mera aristokratisk prägel genom
ökadt inflytande för förmögenheten samt insättandet för lifstid af ett mindre antal
konungavalda ledamöter.
Ehuru den nya författningen sålunda ökade motsättningen mellan riksdagens båda
ting, hade den för lagstiftningen bibehållit former, som endast lämpade sig för kamrar
med väsentligen likartad sammansättning. Olägenheten häraf visade sig i det
följande, när det blef fråga om att under starka parlamentariska partimotsatser föra
igenom den årliga finanslagen; de i föregående grundlagar förefintliga garantierna för
åstadkommandet af en sådan, äfven där de båda tingen stannade i olika beslut, voro
här afskaffade utan att hafva ersatts med några nya. Och samtidigt härmed söndrades
det politiska lifvet i nya motsättningar, som år för år tilltogo i skärpa. Med Slesvigs
förlust voro de nationalliberales dagar räknade, men i deras ställe trädde ett
mestadels af godsegare och ämbetsmän bildadt högerparti, som behärskade landstinget och
bildade regeringen. Gentemot detta uppstod »den förenade vänstern», i hvilken de
gamla »bondevännerna» voro kärnan och som vann allt större inflytande i
folketinget.
I likhet med den samtida norska ville vänstern hafva parlamentarisk styrelse, och
liksom det svenska landtmannapartiet fordrade den sparsamhet i statshushållningen.
Då den nu ej vann gehör för dessa kraf, sökte den på allt sätt omöjliggöra högerns
regering, bland annat genom att vägra finanslagens behandling och afböja dess
förslag till hufvudstadens befästande. Sedan 1875 hade högerregeringen emellertid en
kraftig ledare i godsegaren Jakob Estrup, som häfdade de båda tingens likställighet
och monarkens rätt att fritt välja rådgifvare. Stödd på konungens förtroende och
landstingets medverkan kunde denne beslutsamme och rikt begåfvade statsman bibe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
