Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europeisk expansion i det förflutna och det närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
596 K. LAMPRECHT, EUROPEISK EXPANSION.
Afslutningen på dessa statsbildningar, i hvilka uråldrigt demokratiskt germanväsen
och förvaltningsrester af romersk absolutism blandades med hvarandra i underliga
och ändock ofta väl genomtänkta former, bildade Karolingernas rike, speciellt Pippins
och Karl den Stores. Detta är redan såtillvida ett historiskt gränsmärke, som i
ögonblicket för dess fullbordan teutonernas sista vandringar till lands upphörde och i
stället färderna till sjöss togo så mycket starkare fart; redan under Karl den Stores
sista tider hade det nya universalriket att lida af nordmännens anfall. Men det
bildar särskildt därför afslutningen på den föregående perioden, att i detsamma
framträdde en statsbildning, som för första gången gör ihållande försök och delvis äfven
lyckas att sammangjuta antik och teutonsk kultur och just därigenom skapar den första
beståndande grundvalen för expansionen af europeisk kultur i senare århundraden.
Äfven såtillvida är det af betydelse, att det åtminstone för Karl den Stores tid
verkligen kan talas om en medeltidsimperialism och äfven om framträdandet af en
kristlig-antik-teutonsk expansion åt norr och öster, ja, äfven åt sydväst, till Spanien.
I ännu högre grad blir Karolingernas tid en vändpunkt af högsta världshistoriska
betydelse genom händelser, som från den europeiske betraktarens ståndpunkt
närmast förete en mera negativ karaktär.
Jämte den nya teutonska kulturen hade på det romerska kejsardömets mark
uppstått en annan, i sydöst eller i rakt motsatta utkanten mot den uppväxande
frankiska västern, nämligen den arabiska. Och detta hade skett på den mest fruktbärande
och fruktansvärda väg historien känner, genom utvecklingen af en ny religion. Denna
kultur hade i våldsamt segerlopp utbredt sig öfver den asiatiska liksom den afrikanska
kustsidan af närliggande Medelhafsland, ja, äfven satt sig fast på nästan alla de
längst åt söder framskjutande utsprången på den europeiska sidan, i Spanien samt
delvis äfven Sicilien, Syditalien och Morea. I början af det åttonde århundradet
framträngde dess pioniärer, sjöröfvare och krigare, till lands ända till Rivieran, ja, i
Gallien uppför Rhöne ända till Lyon och Autun och icke mindre i Septimanien,
medan de samtidigt hotade det byzantinska riket. Denna diagonalt motsatta kultur
visade sig i högsta grad aggressiv gentemot den uppspirande europeiska, och det var
icke ringa fara för att denna och med den kristendom och teutonism skulle duka
under för anloppet. I detta kritiska ögonblick var det, som frankernas rike med Karl
Martell och hans rytteri, den helige Martin af Tours och kristen tro i slaget vid
Tours och Poitiers sänkte vågskålen till islams och arabernas nackdel; båda dessa
blefvo sedan alltmer inskränkta till den afrikanska och asiatiska sidan af
Medelhafvet. Men här satte de sig fast så mycket mer, och det blef en omständighet af
största historiska betydelse, att de här fortlefde i beståndande motsats till den
europeiska kulturkretsen. Ty detta islams landområde blef en ogenomtränglig skiljemur,
som för långa tider gjorde slut på de förbindelser, som alltifrån Alexander den Stores
tid utvecklat sig mellan å ena sidan den europeiska, å den andra sidan den indiska
och östasiatiska kulturvärlden.
Den europeiska kulturkretsen, som härigenom var hänvisad uteslutande till sig
själf, inträdde nu i sin historias egentliga medeltid. Sedan dess folk omsider i högre
eller lägre grad växt ifrån sin urtid, begynte de utveckla de karakteristiska dragen
af medeltida andlig begränsning: svagheterna å ena sidan af en ännu ringa yttre
världserfarenhet, som uppenbarade sig i det rådande analogistiska tänkandet och
därmed äfven i auktoritets- och övertro i alla deras former, ej minst de suggestiva,»
å andra sidan af en ännu ringa inre världserfarenhet, som yppade sig i bristen på
verklig uppfostran, i de efter vår uppfattning groteska formerna af ridderlig
äfven-tyrslust och obändiga viljeyttringar, ej minst på det politiska området. Det var
en själsdisposition, liksom enkom afpassad för en uppenbarelsereligion med en
tradition af under och ett prästerskap, som stödde sitt inflytande på sakrament, och så
tager sig tidens andliga bundenhet framför allt uttryck i underordnandet under kyrkans
förmynderskap. Ingenting är mera betecknande för detta än sammanblandningen af
politiskt och andligt betraktelsesätt till kyrkans förmån och dettas förkroppsligande i
andliga stater, såsom Patrimonium Petri och ordensstaterna i skilda land. Äfven det
allra starkaste försöket att skaka islams murar, sådant det framträdde i korstågen,
tidens och den som ett helt fattade kulturkretsens största bedrift, framgick icke ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
